Dirtypop

*ringring* "Hej Bill! Du jag håller på och typ kollar över lite saker! Also, vad ska jag-" "Jessika" hon tystnade. Det var Tom och inte Bill i den andra änden av telefonen. "Tom?" sa hon frågande. "Jessika, vi kommer inte. Bill är sjuk. Han måste opereras"

Hon kände hur benen vek sig på stället där hon stog mitt i sitt rum och skönk ner på marken med ett hårt grepp om telefonen vid sitt öra. Hon försökte göra något, känna något, men det kom inga tårar, inget alls. Det var som att hon hade en hemsk marddröm. Hon skulle snart vakna, hon behövde inte gråta, det skulle bli okej. "Jessika?" sa Tom lugnt i andra änden. "Får jag prata med honom?" sa hon tyst. "Han får inte prata. De ska operera honom i halsen. Det är inte bara halsfluss." Hon kände nu hur marddrömmen sakta blev verklighet och i samma takt som allt faktiskt blev sant kände hon hur hennes ögon började svida av tårar. "Men. Det.. Nej." hon snubblade på orden och visste inte riktigt vad hon ville eller borde säga. "Du vet. Du kan flyga hit om du vill. Vi kan fixa det. Jag vet att Bill vill det." sa Tom till henne. "Jag vill inte vara i vägen" sa hon och gjorde sitt bästa för att inte snörvla när hon pratade. "Men jag vet att han vill ha dig här" sa Tom igen. "Men det.. Also. Jag.. Men. Hovet? Allt? Ni ska ju komma hit." hon visste inte vad hon sa. De skulle ju komma hit och spela, möta de svenska fansen och hon skulle få träffa de allihopa igen. Det skulle bli det bästa som hänt sen jul. "Men ni ska ju komma hit" viskade hon igen i telefonen. "Jessika. Lyssna på mig. Han behöver ditt stöd okej? Du måste komma hit" Hon hade aldrig hört Tom låta så allvarlig i hela sitt liv. Det där med att de två var lika och alltid fanns där för varandra, det måste stämma. "Men ni skulle ju..." Hon kände hur det började rinna tårar utför hennes kinder nu och hon snörvlade lite. "Jag kommer" sa hon tillslut efter att det hade varit helt tyst i några minuter och hon bara hade suttit där med Tom i telefonen och snörvlat. "Bra. Jag mejlar dig bokningsnummer och allt direkt. Du kommer vara här imorgon. Prata med din mamma, jag hoppas hon förstår." sa Tom snabbt och hennes snoriga huvud hängde inte riktigt med. "Har du redan..?" "Fixat allt? Haha. Ja, jag är effektiv när det behövs" skrattade han. Hon log lite. "Ja men. Okejdå." sa hon till honom och torkade utan att bry sig om sminket bort några av tårarna. "Jessika. Tyvärr så drömmer du inte. Och jag tänker inte berätta allt över telefon, utan det får bli när vi träffas. Det jobbiga är att du inte kommer kunna få något svar av Bill. Han får inte ens skratta, så jag vet inte hur mycket du kommer få träffa honom, men han behöver bara se dig för att må lite bättre. Jag tror att det kommer hjälpa." sa Tom och den där allvarliga tonen i hans röst var tillbaka igen. "Detta händer inte" sa hon tyst. Det blev tyst ett tag, sedan sa Tom "Jag måste gå nu. Kolla mejlet, ta flyget och kom hit nu" "Ehm.." fick hon fram. "Bra!" sa Tom och la sen på. Hon kunde höra klicket och sen pep det i telefonluren. Hon släppte inte taget utan var fortfarande fast i sin position på golvet mitt i sitt rum. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra. Hon hade hört Tom säga allt det där om en operation, men det hade gått så fort hela samtalet så hennes huvud och tankar hade inte riktigt hunnit med. För en halvtimma sen så packade hon ju och det var bara halsfluss. Det var vad Bill hade sagt i telefon. Bara halsfluss. Han skulle komma till hovet, och det som hon och alla andra räknat ner till skulle bli av. Hon kände hur det började bränna i ögonen igen men bet sig i underläppen och tog ett snabbt språng upp och gick ut ur sitt rum. "Mamma!" skrek hon på väg ner för trappan och kände för varje steg hur hon ville gråta mer och mer. Hon visste att tårarna skulle komma när hon var tvungen att säga orden själv. Hur skulle hon kunna berätta nått hon vägrade tro på? "Jag är i köket!" ropade hennes mamma. Hon gick snabbt in och ställde sig framför henne. "Vad är det" sa hennes mamma och vände sig bort från spisen. Hon bara stirrade ner i marken. "Jessika? Har det hänt nått?" frågade hennes mamma och försökte möta hennes blick. Om hon skulle bita hårdare i sin underläpp nu skulle det nog börja blöda, det kände hon, men hon ville inte att tårarna skulle börja rinna innan hon ens börjat prata, men visste att det nog var naivt att tänka så. Egentligen så ville hon bara stanna i tiden för ca en halvtimma sen. "Jessika?" upprepade hennes mamma igen. Hon tvingade sig själv att långsamt höja blicken och möta sin mammas ögon och kände i samma stund hur hon började gråta och kastade sig på sin mamma som höll om henne. "Men gumman. Vad är det?" frågade hennes mamma oroligt. "Det är inte rättvist! Han förtjänar det inte! Det blir inget, allt är borta. och.. och.. Det var ju bara halsfluss. Och jag, jag vet inte. De vill att jag ska åka dit, men jag kommer bara börja gråta då också och jag fattar det inte. Allt är borta." hon nästan skrek utan det mellan tårarna och hann knappt med att andas. "Jag förstår inte. Vad är borta? Vem förtjänar inte vad?" Hennes mamma släppte taget och de satte sig vid köksbordet. Hon kunde inte sluta gråta och kände nu hur hon nästan hyperventilerade. "Såja. Lugna ner dig nu" sa hennes mamma och gjorde ett försök att torka bort några av hennes tårar, vilket var värdelöst eftersom de genast ersattes med nya. Hon bara grät och kunde inte få ur sig ett ord. Efter ungefär en kvart eller nått kände hon hur det faktiskt inte kom något mer ur henne. Hon hade slut på tårar och började nu hyperventilera istället. Hon kunde inte andas och började desperat flämta. "Jessika! Nu får du lugna dig!" sa hennes mamma och tog tag i hennes axlar. "Vad är det?" Tillslut så kände hon hur luften kom tillbaka till hennes lungor och fick ur sig ett ord "Bill" sa hon och kollade på sin mamma. "Vad är det med honom?" frågade hon. "Det är... Han ska.. Det är inte bara halsfluss" svarade hon och bet sig i underläppen igen även om hon kände att det inte skulle komma mer tårar nu. "Vad har hänt honom? Vad är det om inte halsfluss. Berätta nu för mig gumman" sa hennes mamma lugnt. Hon sänkte blicken igen. "Jessika." upprepade hennes mamma igen. "Vad har hänt?" "Han ska opereras mamma" sa hon och höjde blicken igen. Om hon hade kunnat gråta skulle hon nog inte göra det. Hon fattade inte att hon hade sagt det. Det var som en sån där upplevelse där man svävar ovanför allt och kollar ner på sig själv som en film. Hon hade aldrig varit med om något liknande innan. Det var bara en sjuk situation. "Men herregud! Hur är det med honom?" frågade hennes mamma. Hon kunde inte höra henne. Hon svävade fortfarande ovanför allt detta. Hon kollade ner på sig själv som patetiskt satt där och bara kollade ut i luften med röda ögon och hennes mamma som satt brevid henne och desperat sökte kontakt med ett tomt skal. "Jessika!" Hon kände hur hennes mamma skakade om henne och kände hur hon drogs in i skalet igen. Hon skakade på huvudet och kollade sen på sin mamma med stora ögon. "Nu får du berätta vad det är som händer här. Vad är det du ska göra? Hur mår han?" "Jag.. Jag.. Jag har fått flygbiljetter till imorgon. Och.. Tom. Han ringde och sa att jag skulle komma. Det blir inget.." hon stannade. "Det blir inget hovet?" frågade hennes mamma. Hon skakade på huvudet utan att säga något, men hennes mammas ord ekade i huvudet på henne. Det blir inget hovet. "Du får åka." hon kollade snabbt upp på sin mamma "Va?" sa hon. "Ja. Jag kör dig till flygplatsen imorgon. Det är okej, åk och träffa honom, var där. Jag tror jag fattar, jag litar på att du fixar detta. Du var ju trots allt född för att bli något mer än detta. Så åk dit och ta hand om honom och få honom på fötter igen. Jag pratar med skolan och kommer på nått. Jag kan ju skylla på en operation" sa hennes mamma och log. Hon skrattade lite och kramade sen om sin mamma. Hon hade ju faktiskt rätt. Hon var inte den som skulle gråta, det var Bill och hon skulle göra allt hon kunde för att få honom bra igen. Dom skulle klara det, på något sätt så skulle detta gå bra. Hon visste det.