Dirtypop

Hon kom av flyget i Hamburg och mycket riktigt, när hon hade fått tag i sin väska och började gå framåt stog det en stor snubbe klädd i svart där med en skylt i handen som det stog hennes namn på. Hon gick fram till honom. "Hej" sa hon och kollade upp på honom. "Hej, är det du som är Jessika?" sa han "Ja, och du är Saki, kul att träffas igen" sa hon och log. Han log tillbaka. "Jag kan ta väskan" sa han och hon lämnade över handtaget till honom. De började gå genom flygplatsen. Det var mycket folk och hon hade nästan aldrig flugit i hela sitt liv så hon hade lite svårt att hålla jämn takt med Saki, men tillslut kom de ut därifrån och ut på gatan. Saki gick fram till en stor svart bil och öppnade dörren. När hon tittade in i bilen så såg hon att det satt en kille där i stora mjukiskläder, självklart alldeles för stora för hans smala kropp. På huvudet hade han en stor mössa och på näsan ett par svarta glasögon. "Tom!" utbrast hon. "Jag vet att du har saknat mig" sa han med ett léende och tog av sig solglasögonen. "Hoppa in vettja!" fortsatte han och hon hoppade in i bilen och satte sig brevid honom. När hon kom in i bilen såg hon att det satt en annan kille där också. Han var blond, hade en skinnjacka på sig och ett par slitna jeans. "Jessika, låt mig presentera dig för din nya pojkvän, min och Bills bästa vän Andreas!" sa Tom och lät som om han presenterade en viktig kändis. Hon skrattade lite "Hej" sa hon sen och skakade hans hand "Hej hej" hälsade han glatt tillbaka. "Vad menar du med pojkvän? Jag ska berätta en grej för dig, detta kanske kommer som en chock, men jag gillar att hångla med din bror" sa hon till Tom och flinade. "No shit, det har jag inte aaaaaalls märkt" sa Tom och himlade med ögonen. "Förklara nu då!" sa hon och puttade lite på honom. "Men jaja. Du vet media, fans och sån shit? Ja, also det är en del utanför sjukhuset, och eftersom du och Bill vill hålla erat förhållande hemligt, så måste vi skaffa dig en förklädnad och tja, en pojkvän" sa Tom och log. Hon kollade snett på honom. "Ehm.. Okej. Jag är med på det. Men förklädnad?" sa hon och kollade frågande på honom. i samma stund så stannade bilen. "Vi är framme Tom" sa Saki i framsätet. Saki öppnade dörren och de hoppade alla ut. "Japp, en förklädnad" sa Tom och satte på sig glasögonen igen. Hon kollade på skylten som satt över butiken framför dom. Det var en perukaffär. "Du skojar!" sa hon. "Nejdå. inte alls. Let's go shopping! Som man säger på engelska" flinade Tom och gick före in.

När de kom in så kollade hon sig runt med stora ögon. Det var hyllor ända upp till taket med peruker i alla möjliga färger och frisyrer. "Vad sägs om denna?" hörde hon Tom säga och vände sig om. När hon såg honom brast hon ut i skratt. Han hade satt på sig en peruk med långt blont hår över sin mössa och såg faktiskt lite ut som en tjej med sina androgyna drag. "Jag tror att de flesta killar skulle ragga på dig sådär" sa hon och skrattade. "Du är bara avis" grinade Tom. Hon vände sig om till hyllorna igen och kollade så noggrant hon kunde, hon ville ju inte missa någon sjukt rolig. "Tom.. Jag har inte råd med dom här" sa hon efter att ha sneglat på prislapparna ett tag. "Nej, men detta är on the house serrö! Eller ja, on Bill. Det är han som vill ha hit dig." skrattade Tom till svar. "Men så kan du ju inte göra. Han vet ju inte att jag kommer och det ända jag gör är att kosta honom pengar. Charmigt" "Men ta det lugnt, vi betalar detta. Ta vilken du vill!" sa Tom "Denna då?" sa hon och satte på sig en gigantisk afroperuk som ramlade av när hon försökte sätta den på huvudet. "smidigt" sa Tom och hon bara grinade med tungan åt honom. "Testa att balansera den själv då!" retades hon och tryckte peruken över hans huvud. När hon såg synen av Tom i afro så började hon skratta igen. "Vänta, vänta..." flämtade hon mellan skratten. "Jag måste ta kort på detta" fortsatte hon och började sen att rota i väskan efter kameran. "Vad gör man inte för fansen?" sa Tom och posade glatt tillsammans med Andreas som hade dragit på sig den blonda peruken som Tom hade haft på sig förut. "Nu får vi snart vara klara" avbröt Saki och kollade på sin klocka. Hon ursäktade sig lite och de ställde tillbaka alla perukerna igen för att börja leta efter en som hon faktiskt ville ha. Hon gick längre in i affären och när hon kom fram till en hylla med peruker i alla möjliga konstiga färger så utbrast hon "Jag har hittat den! Tom jag har hittat den jag ska ha!" "Va?" sa Tom och kom lunkandes mot henne med Andreas efter sig. Hon tog ner en rosa peruk med lockar från hyllan. "Du kommer se ut som en polsk hora" skrattade Tom. "Tyst! Jag har alltid velat ha rosa hår och den här är gjord av äkta hår och allt" sa hon lyckligt och strök lite över den med handen. "Prova den då" sa Tom och viftade lite med handen. Hon drog loss en tofs från sin handled och lyckades få till en hyffsat platt knut i nacken sen drog hon på sig peruken och vände sig mot Tom och Andreas. "Japp, Polsk hora" sa Tom och flinade. "Sluta!" sa hon och slog till honom på armen "Jag gillar det!" sa Andreas och log brett. "Tackar" svarade hon. Sen vände hon sig mot en spegel som stog i närheten. "Jag måste ha denna!" sa hon sen med stora ögon. "Jag har rosa hår!" fortsatte hon sen med ett léende. "Jaja. Jag hoppas bara min bror gillar horor" svarade Tom. Hon grinade mot honom och satte sen på sig sin svarta mössa över det rosa håret. Tom nickade till Saki som gick fram till kassan och betalade medans hon och de andra två gick ut till bilen igen.

"Okej. Nu är det såhär att när vi går in på sjukhuset så är detsolglasögon, mössa och hålla Andreas i handen som gäller" sa Tom och hon kunde ana lite av den där allvarliga rösten som hon hade hört dagen innan. Hon nickade mot honom och tog sen upp sina solglasögon som hon hade i fickan. Saki kom tillbaka och satte sig i förarsätet. Han startade motorn och de körde iväg. Det var helt tyst i bilen och hon visste inte vad hon skulle säga heller. Det var ingen pinsam tystnad, men det låg en spänning i luften som nog berodde på att det faktum att det skulle bli allvar nu. Skratten i perukaffären var nog bra för hon hade känslan av att det som skulle hända nu inte skulle få henne att lé så mycket. Hon bet sig lite i underläppen och sneglade lite på Tom som satt och kollade ut igenom fönstret bakom sina svarta glasögon. Hon kollade bort från honom och stirrade ner i sitt eget knä istället. Plötsligt stannade bilen till. "Vi är framme nu" sa Saki och hon kände hur det pirrade till i magen. Nu var Bill bara några meter bort. "Jessika. Ta Andreas hand och gå bara rakt fram, det är bättre att jag går efter er, för det är mig de är mest inrtresserad av, så ni kan nog smita förbi hyffsat snabbt. Vänta på mig i ingången sen" sa Tom och nu var den där allvarliga tonen i hans röst tillbaka igen. Hon kollade på honom genom sina solglasögon och nickade, sen tog hon Andreas hand i samma stund som Saki öppnade dörren. Andreas gick före och hon höll ett hårt tag om hans hand. De gick fort ur bilen och tittade ner i marken. Hon kunde höra tjejskrik, men kollade inte upp utan fortsatte bara att gå framåt med blicken ner i marken. Hon kunde höra hur de skrek Toms namn efter dom och ville kolla bakåt för att se vad som hände, men Tom hade sagt att de bara skulle fortsätta gå så hon gjorde det med snabba steg. När de tillslut kom in i sjukhuset släppte Andreas hennes hand och hon tog av sig glasögonen för att kunna se bättre hur stället såg ut. Det var inget speciellt med själva stället, det var bara ett vanligt sjukhus helt enkelt, med den där lukten och de där färgerna och de där människorna i sina fula kläder. Hon tyckte inte så mycket om sjukhus, men hon hade inte så mycket emot dom heller. Hon visste många som hade extrem sjukhusskräck. "Så" hon vände sig om. Där stog Tom och Saki bakom dom. "Då går vi" sa Saki och gick före dom rakt fram tills de kom till en hiss. De gick alla in under tystnad och Tom tryckte på knappen till den 15:e våningen. Högst upp. Hon bet sig lite i läppen igen. När hissdörrarna öppnades så möttes de av en man i sjukhusrock och gröna kläder som log mot dem. "Goddag" hälsade han och de hälsade alla tillbaka. "Detta är Bills doktor, han ska bara berätta lite grejer för dig" sa Tom och log. Hon log mot läkaren och han gjorde detsamma tillbaka. "Jag vill bara att du ska veta vad det är för regler som gäller. Eftersom att Herr Kaulitz är yrkessångare så måste vi vara extra försiktiga, hans röst är hans kapital helt enkelt. Det som han har är en cysta på stämbanden, vilket innebär att det är som en liten blåsa på stämbanden som stör dem så att de inte kan vibrera på rätt sätt, vilket gör att ljudet inte kommer ut. Han får inte prata, så inga hastiga rörelser eller något sådant, tyvärr inga skämt eller musik heller." sa Doktorn och hon kollade bara på honom ett tag. Det hade gått så fort så hon försökte bara ta in allt. Fick han inte ens skratta? Hon kollade snabbt på Tom som gav henne en menande nick. Typ som att det skulle gå bra. Hon tog ett djupt andetag och vände sig sen till läkaren igen. "Okej" sa hon. Han nickade mot henne och ledde vägen. Det kändes som att korridoren de gick igenom var mil lång och bara ett steg kort på samma gång. Vad skulle hon säga? Kunde hon prata alls? Hon ville ju inte få honom att bli sämre. Hennes hjärta slog hårdare för varje steg hon tog och hon skulle inte bli förvånad om någon snart bad henne att få tyst på det för att det störde de andra patienterna. "Här" sa läkaren och stannade tillslut vid dörren längst bort i korridoren. Hon kollade på Tom. "Gå nu då" sa han och nickade mot henne igen. Hon kollade på dörren igen. Hennes hjärta överröstade nästan hennes tankar och allt bara snurrade. Tillslut tryckte hon ner handtaget och gick in igenom dörren.