Dirtypop

När hon stängde dörren bakom sig så vågade hon inte titta upp på rummet utan stirrade ner i marken, kanske stog hon så i flera minuter, eller så var det bara några sekunder, hon visste inte riktigt. Tillslut så kollade hon upp och framför henne i ett rum som var helt vitt så stog det en säng, det var precis en sån säng som i sjukhusserier, en sån som man kan styra med en fjärrkontroll. Och på sängen så satt det en svart kallufs. Hon stirrade på honom och han gjorde samma sak. Hon bet sig i underläppen för att inte börja grina. Bill såg ynklig ut där han satt i sin säng, med sina sjukhuskläder och håret på sned, men något som inte saknades det var den där gnistan, men den var inte lika stark som den brukade, det skrämde henne lite. Det var kanske det som fick henne att bli tårögd. Hur länge de bara stirrade på varandra visste hon inte men plötsligt så sprang hon fram och kastade sig upp i sängen, han tog emot henne och de höll om varandra. Hårt. Nu rann tårarna och hon bara höll om honom hårt för att försöka trösta honom på något sätt, bara få honom att se lite starkare ut än vad han gjorde just nu. Efter ett tag kollade hon upp på honom. Hon ryckte till lite. Han grät också. Hon log lite sen kysste hon honom lätt på läpparna. "Hej" sa hon och snyftade. De hade fortfarande inte släppt taget om varandra. Han log mot henne och besvarade sen hennes kyss med en till. Han ruffsade till hennes rosa hår lite och hon kom plötsligt på att hon fortfarande hade peruken på sig. "Haha. Det är inte mitt riktiga" sa hon och tog av sig peruken så att det långa svarta håret föll ner över hennes axlar igen. Han kollade frågande på henne och hon fnittrade lite. "Det var Toms idé" sa hon och grinade lite med tungan. Han himlade med ögonen istället för att säga självklart. "Jag är numera Andreas flickvän, så att inte pressen ska börja skriva en massa rykten om dig och mig igen bara för att jag är här på sjukhuset" sa hon. Sen blev det tyst och de tittade bara på varandra igen. Plötsligt så kysste han henne igen. Hon höll armarna om hans nacke och kysste tillbaka. "Eeeh.. Stör jag eller nått?" sa Tom och kikade in med ett flin. De släppte taget om varandra. "Sitter du här och hånglar upp min bror va? Hur kan du göra så mot Andreas?" sen satte han snabbt handen framför Bills mun "inte skratta dummer!" sa han och viftade med fingret på andra handen. Bill suckade och Tom tog ner handen. "Jag måste sluta vara så vitsig" sa Tom och ryckte på axlarna med ett flin. "Ja Tom, hur i hela friden ska det gå till? En komiker som du" sa hon. "Jag tror det är omöjligt" svarade han och ryckte på axlarna. "Nej men flytta lite va, jag vill också mysa" sa Tom, viftade med armarna, kröp upp i sängen och satte sig brevid henne framför Bill. Bill log mot Tom och hon kunde se att han såg lättad ut. Tom log tillbaka och sa med en ryckning på axlarna "det var så lite". Hon kollade diskret från Bill till Tom och sen tillbaka till Bill. Hon skulle nog aldrig riktigt fatta riktigt hur djupt bandet mellan dom var, men att de visste vad den andre tänkte tvekade hon inte alls på. Tom är inte så hård som han vill få alla att tro, han vill bara skydda Bill tänkte hon och log lite åt de två bröderna framför henne.

Bill gav Tom en menande blick och nickade sen mot Jessika. "Va?" sa Tom och vände sig sen till Jessika "Han undrar om du vet hur fansen kommer ta det, eftersom du faktiskt också laddade inför detta. eller ja, Sverigekonserten" sa Tom och vände sig sen till Bill igen. Han nickade ivrigt och väntade sen på ett svar från henne. "Eeeh.." Sa hon och kollade på tvillingarna en snabbis. Hade Tom kunnat veta att det var det Bill ville säga med en blick? De är allt märkliga bröder. "Du ska inte ta på dig skulden för detta" sa hon sen och kollade på honom. Han mötte hennes blick i några sekunder sen slog han ner den och bet lätt i sin underläpp. Han tog på sig skulden för detta, det såg hon, hon kände på sig att han skulle göra det. Hon kröp bakom Tom, satte sig framför Bill och tog tag i hans hand. "Bill. Det är inte ditt fel, okej?" sa hon och kände hur gråten var på väg upp igen. Att han ens tänkte tanken på att allt detta var något som han orsakat gjorde henne ledsen. "Men titta på mig" sa hon med en anings desperation i rösten och tårarna som brände i ögonen. Att hon satt här och nästan bölade var ju antagligen inte så smart, Bill var redan omskakad och inte som han brukade och nu satt hon här som en liten unge och bölade. "Bill, du måste sluta ta på dig skulden" sa Tom plötsligt och ställde sig upp med en arg blick på sin bror. Bill kollade upp från sängen och fäste blicken på Tom istället. Bill såg ut som en liten pojke där han satt framför henne i sängen, med Tom framför sig. "Sluta nu, okej? Det finns ingen som skyller på dig och ingen kommer att göra det heller. Den ända som anklagar någon här är faktiskt du själv. Jag sa ju att Jessika inte skulle vara arg på dig, så kan du inte fatta nu? Fatta!" Toms röstläge var lite högre än vanligt, men han skrek inte, däremot så lät han lite desperat. Hon hade aldrig sett Tom rädd på det sättet som han gjorde i blicken just nu. Detta måste nog varit första gången som han inte hade kunnat ställa allt till rätta för sin bror. Hon kollade på Tom och sen tillbaka på Bill som fortfarande stirrade på sin bror. I samma stund som Bill sänkte blicken till sina sänglakan igen så öppnades dörren. "Ursäkta mig" det var doktorn som kom in i rummet. Tom släppte blicken från Bill och kollade besviket ner i golvet. Hon kollade på Bill som fortfarande satt som en liten pojke och stirrade ner i sina sänglakan. "Operationen kommer att bli den 30:e mars" sa doktorn och plötsligt så kände hon hur Bills grepp om hennes hand hårdnade och hon kröp lite närmare honom och la huvudet på hans bröst. Hon hörde hur snabbt hans hjärta slog och la armarna om honom. Hans händer tog ett stadigt tag om henne där hon låg och hon kunde nästan känna hans nervositet i hjärtslagen, hans grepp och se det på hans tunna kropp. "Okej. Bra, ju snabbare desto bättre" sa Tom bestämt och doktorn nickade instämande. "Jag behöver en lista på de som kommer tillåtas att vara i väntrummet och få besöka honom under opertionen och tillfrisknandet." sa doktorn och trummade med en penna på några papper som han hade i handen "Visst" sa Tom snabbt och innan han gick med doktorn ut så gav han henne en snabb blick. Hon blev helt ställd. Hela Toms blick skrek bara hjälp, som att han inte kunde göra något. Detta var den första gången hon hade sett Tom be någon om något. Hon nickade lätt mot honom där hon låg i Bills famn och såg hur desperationen i Toms blick släpptes en aning innan dörren slog igen bakom honom och doktorn. Det blev helt tyst i rummet. Hon och Bill bara låg där och andades. Hans hjärta slog inte lika fort längre, men greppet han hade om henne hade inte blivit mindre starkt. Plötsligt hörde hon hur Bill snörvlade lite och hon satte sig snabbt upp. "Bill. Kolla på mig!" sa hon bestämt och denna gången gjorde han det. Han grät inte än men de bruna ögonen som hon kollade in i var alldeles blöta och det var inte lång tid kvar innan tårarna skulle börja rinna. Plötsligt så rörde han på munnen och försökte mima något. Hon kollade på honom "Jag har saknat dig också" sa hon sen med ett léende och la sig ner på hans bröst igen. Han kröp längre ner i sängen och borrade in sitt huvud i hans hals. Hans grepp hårdnade om henne igen samtidigt som hon slöt ögonen och log.