Dirtypop

Dagarna som gick fram till den 30:e mars kändes ibland som några minuter långa och ibland kändes de som flera år. Den dagen som de gick ut officiellt med att konserterna var inställda åt Bill nästan ingenting. De försökte tvångsmata honom med det mesta, men allt han fick i sig var några jordnötter, sen sov bara han bara med henne brevid sig. Vissa dagar så var det en massa folk där som hon aldrig hade träffat, de var folk från killarnas crew, de blev alla informerade om vem hon var och hur läget var med henne och pressen, hon kände sig lite som ett utsällningsobjekt som folk föreläste om flera gånger i veckan, men det spelade inte så stor roll för hon hade alltid tyckt om uppmärksamhet ändå och det var även dessa dagar som Bill alltid klev upp ur sängen och log hela tiden. Hans blick följde ivrigt alla människor som var där och när någon sa något nickade han glatt när han höll med och skakade frenetiskt på huvudet när han inte gjorde det. Detta gjorde bara att han såg ut som en liten pojke ännu mer, men det faktum att han var så lång där han stog på golvet i sina adidasbyxor gjorde att det inte var lika tydligt som den första dagen då han bara satt ihopkrupen i sin säng. Han hade alltid gestikulerat mycket men eftersom han hade förlorat förmågan att prata så slängde han mer än vanligt med sina långa armar och stora händer. Hon brukade stå och snegla lite på honom när han försökte föra ett dövt samtal med någon som var där på besök och tycka att han var sjukligt sexig även om hans svarta nagellack var slitet, hans ansikte osminkat och håret tovigt. Han var ändå skitsexig tänkte hon och log samtidigt som hon bet sig lite i underläppen åt tanken att han faktiskt var hennes kille.

Hon vaknade den 30:e mars av att Tom puttade lätt på hennes axel. Hon kollade yrvaket på honom "Väck honom, han ska opereras om några timmar" sa Tom och gick sen ut igen. Tom hade tagit på sig sjukt mycket ansvar under hela denna procsessen, det ända hon hade gjort var egentligen att vara tröstmaskin medans Tom hade skött en hel del med pressen, pappersarbete och pratat med allt folk som kommit och gått i Bills ställe. Han fick ju vara Bills tolk eftersom han var den ända personen som fattade vad Bill sa med sina blickar. Hon önskade ofta att hon kunde prata flytande Kaulitzska, men nöjde sig med tanken att det var en tvillinggrej och att de var nog de ända i hela världen som förstod det språket.

Tom gick snabbt ut ur rummet igen, antagligen för att skriva på något nytt papper eller prata med någon som stog utanför eller var i telefon. Hon försökte sträcka lite på sig för att Bills grepp skulle avta i styrka men det hjälpte inte. Hon lyckades tillslut att bända sig ur hans grepp och i samma stund slog han förvirrat upp ögonen och kollade på henne med en nyvaken blick. "God morgon" sa hon och log. Han log tillbaka smått innan han satte sig upp framför henne med en gäsp och sträckte upp armarna. Sedan så fäste han bara blicken på henne. Hon kollade tillbaka på honom och plötsligt så böjde han sig fram och gav henne en snabb puss på munnen. "går vi i lågstadiet eller?" sa hon och höjde på ögonbrynen. Han flinade, bet sig i underläppen, kollade ner på täcket en snabbis innan han slickade sig om läpparna, kollade på henne igen och kastade sig på henne så hon hamnade under honom. Hon fnittrade lite innan han kysste henne på riktigt denna gången. Hans tunga letade sig in i hennes mun och det pirrade till i hennes mage när hans piercing kittlade henne precis när hon kämde att hans han började leta sig upp under hennes tröja så knackade det, som vanligt på dörren och de bröt kyssen. Hon kunde höra hur Bill suckade och de satte sig båda upp. "Ja?" sa hon med lite irritation i rösten. Bill och Toms mamma öppnade dörren och tog ett steg in i rummet. "Stör jag?" sa hon och log "Nej nej" sa hon snabbt, kollade lite generat ner på sängen och började leka med sina hårtoppar. Hon kom fram till sängen. "Jessika, det är nog bäst att du går nu" sa hon med ett léende. "Åh, javisst!" sa hon, men precis när hon skulle hoppa ner från sängen tog Bill tag om hennes handled. Hon stannade till i sin rörelse och kollade på honom. Utan att släppa taget om hennes handled så böjde han sig fram mot det lilla bordet som stog brevid hans säng och fick tag i en bläckpenna. Han kladdade ner något snabbt i hennes hand, när han var klar släppte han hennes hand och log mot henne. Hon kollade ner i sin handflata 'grattis i efterskott' stog det. Hon kollade upp på honom och visste inte vad hon skulle göra, hon ville bara kasta sig på honom och.. Hon avbröt sina egna tankar och kämde sig lite generad över att hon hade tänkt så när hans mamma var i rummet. Hon log mot honom och hoppade sen ner från sängen och skyndade ut ur rummet. När hon stängde dörren om sig så pustade hon ut. "Jävlar" sa hon tyst för sig själv. "Okej? Vad?" sa Tom och var nu sitt gamla jag igen. "Eeeh.." sa hon och kollade på honom. utanför rummet stog Tom, bakom honom så satt Gustav, Georg och Andreas i några stolar och en bit längre bort i korridoren stog Bill och Toms styvfar Gordon och pratade i telefon med någon. Hon sken upp och log när hon fick se de två andra killarna från Tokio Hotel. "Jag har faktiskt saknat er!" sa hon och slog ut med armarna, de båda reste sig upp med ett léende och kramade om henne, först Gustav sen Georg. "Vi vet att du har" sa Georg och log lätt mot henne. Gustav slog till honom lite lätt på överarmen "Vi har saknat dig med" sa han sen och log mot henne. Hon satte sig ner på en ledig stol brevid Georg och efter några minuter satte sig Tom brevid henne och det blev tyst mellan dom allihopa. Efter en stund kom deras mamma ut och satte sig brevid Gordon som satt brevid Tom. Tystnad igen. Hon orkade inte räkna minuterna, eller om det var timmar utan satt bara och väntade. Då och då kollade hon ner i sin handflata på det som Bill hade skrivit och log lite samtidigt som det gjorde henne lite mer nervös på något sätt. Plötsligt kom ett gäng med läkare gåendes längs korridoren, de pratade med varandra och någon skrattade lite, de gick alla in i Bills rum och plötsligt så skärptes allas blickar. En utav läkarna stog kvar utanför, det var Bills läkare, mannen som hade mött henne i hissen första dagen. Han harklade sig och de satt alla spännda och väntade på information. Hon knöt sin näve hårt som att det på något sätt skulle hålla kvar lite av Bill hos henne i väntrummet om hon höll hårt i den meningen som han hade skrivit i hennes hand. "Mina kollegor håller på att förbereda Herr Kaulitz, eeh, Bill för operation nu så jag måste be er att lämna detta rummet och sätta er i det avskilda familjerummet som vi har fixat åt er" sa han och pekade ner mot korridoren. "Ni kan inte missa det" sa han och log sen. "Nu måste jag gå in till honom. Jag har en sångröst att rädda, så har ni några mer frågor får ni ta dom nu" "Jag har en fråga" sa Tom och ställde sig upp. "Ja" log läkaren. "om du inte fixar detta får jag slå till dig då?" Läkaren log mot honom och gick sen in i rummet där Bill låg. Han trodde säkert att Tom hade skojat, men hon och de andra var säkra på att om detta inte skulle gå bra så var nog att slå till läkaren det minsta Tom skulle göra. Bill och Toms mamma Simone reste sig upp. "Nu går vi" sa hon med ett léende som såg lite oroligt ut och la en hand på Toms axel. Tom kollade på henne snabbt sen gick dom mot familjerummet, snart reste sig Gordon upp och gick efter. Hon, Georg och Gustav gick sist. Samtidigt som hon tog tag i dörren så såg hon hur en sänggavel skymtades i dörröppningen till Bills rum. Hon svalde och knöt sin näve hårdare innan hon släppte taget om dörren.

De satt bara där allihopa och stirrade ut i luften. Ingen sa något. Det ända som hördes var prasslet från en påse med nötter som Gustav och Georg delade på. Hon satt fortfarande med näven hårt knuten. Hon höjde blicken och kollade runt i rummet. Hennes blick fastnade på Tom som såg helt vettskrämd, död, desperat och trött ut på samma gång. Han kollade på golvet framför sig samtidigt som han kramade armstöden på stolen som han satt i hårt. Hon rös nästan när hon såg honom sitta där, det där var inte den Tom Kaulitz som hon kände. Hon ställde sig plötsligt upp och gick rakt över golvet i rummet fram till en automat med godis, dricka och lite annat som stog i hörnet. Hon stoppade i en euro och tryckte på en knapp. I samma stund som vattenflaskan föll ner så ställde sig Tom upp. "Jag måste gå på toa" mumlade han tyst, fortfarande med blicken fäst på golvet framför honom. Med ett stadigt tag om sin vattenflaska så följde hon honom med blicken när han gick ut ur rummet och dörren slog igen bakom honom. Hon fortsatte stirra på dörren ett tag sen gav hon plötsligt sin vattenflaska till Georg som satt på en stol brevid "här" sa hon och småsprang sen ut ur rummet "Jessika!" ropade Simone efter henne när hon sprang ut i korridoren. Hon tittade sig snabbt runt omkring innan hon sprang åt samma håll som toaletterna låg. Hon behövde inte springa så länge för bara några meter ner i korridoren satt en smal, lång figur med stora kläder på golvet med ansiktet i sina stora händer. Hon gick fram till honom och satte sig ner på golvet framför och lutade sig med ryggen mot väggen. "Vad gör du här?" sa han tyst. "Jag vet helt ärligt inte" sa hon och kollade på Tom som bara satt med ansiktet i händerna. "jag vet inte, jag vet bara att.. Jag vill tro att det kommer gå bra" sa hon och kollade upp i taket samtidigt som hon lutade huvudet mot väggen också. "Om han inte klara detta vet jag helt ärligt inte om han kommer att bli Bill igen. Det skulle nästan vara lika illa som att ge honom en dödsdom. För att få stå längst fram på en scen och ha en massa folk som sjunger med i det han har skrivit det.. Det.." "Har han alltid drömt om" sa hon tyst, fortfarande med blicken fäst på taket. Hon hörde hur Tom suckade. "Jag klarar mig inte då" sa Tom tyst och hon hörde hur hans röst sprack. "Jag klarar mig inte utan Bill" hon hörde hur han snörvlade till och såg sen hur han diskret försökte dölja att han faktiskt grät, men han hade svårt att gömma ansiktet eftersom han inte hade mer än en bandana på huvudet. Hon kollade på honom sen ställde hon sig upp och gick fram till honom. När hon stog där framför honom så kollade hon ner på killen som satt framför henne och grät och undrade vem han var egentligen? Det hon visste var att hon inte kände igen honom. "Han kommer att klara det. Bill Kaulitz kommer aldrig tillåta sig själv att dö ut" sa hon tyst till Tom som satt där. Plötsligt kollade han upp på henne med rödgråtna ögon och en förvånad min. "Vet du vem du påminner mig om?" hon bara kollade på honom med ett bestämmt uttryck. "Bill" sa han och log.



Jag tyckte bilden passade till kapitlet.