Dirtypop

Här är mitt svenska arbete. Min debattartikel dvs.

Varför förväntas vi lyssna på en viss musik pga hur vi väljer att se ut och varför ska man hata viss musik?

Jag brukade alltid vara en sån person som följde mallen. Jag lyssnade på det som förväntades av mitt utseende och jag predika högt om hur jag hatade musik som jag faktiskt aldrig lyssnat på. Ja, det är skillnad på att höra och att lyssna. Jag slutade lyssna på band när de blev för populära, alla visste vilka de var och hade en åsikt det. Jag ville ju kunna skryta med alla coola okända band som jag lyssnade på. Att säga att man tyckte "Boulevard off broken dreams" med Green day var bra under 2005 var ju inget unikt. Green day som varit ett hyffsat okänt band för den stora massan, men som hade en stor skara av trogna hardcore fans fick plötsligt en hit som alla gillade. Fjortisband började folk kalla dem. Men vad är ett så kallat fjortisband? Jo, det kommer från att de tjejer som kallas fjortisar förväntas lyssna på den musik som spelas på de komersiella radiosationerna. Till utseendet ska de helst ha blont hår, mycket smink och handla alla sina kläder på samma ställen så att de ser likadana ut. Men en sak som jag har lärt mig nu är att det bara är en stereotyp och att alla tjejer som kan se likadana ut inte är samma personer för det. Nu tänker jag dra min egen historia, för trots att jag lyssnade på den musik som förväntades av mig så fanns det alltid en uppstickare, ett band som höll genom alla mina "Perioder". Det, då realtivt okända rockbandet Tokio Hotel. I Tyskland var de fyra killarna redan ett stort tonårsfenomen när jag hittade dem. Så jag kunde ju lugnt skryta med dem här hemma, men i Tyskland var de lika hatade som älskade och var på allas läppar. Deras skra av trogna fans bestod av högljudda tomårstjejer som irreterade de flesta i sin omgivning, så ser deras fans ut i de flesta länder även nu. och utseendet hos bla sångaren provocerar många och tack vare sitt smink och tillfixade hår var det lätt att kalla honom bög, deras unga ålder gjorde det också lätt för folk att säga att de skulle vara en produkt som inte kunde spela egentligen. Deras motståndare verkar vara minst lika många som de som faktiskt gillar dem. Trots det så har det regnat priser och listettor över dem utan stopp de senaste tre åren.

Men får ett år sen så påverkade ju inte tyskarnas åsikter mig här hemma i Sverige. Nej, då var de ju bara ännu ett coolt, okänt band att skryta med. Jag älskade dem, men trodde nog aldrig att de skulle kunna nå utabför Tysklands gränsermed tanke på att musiken var på tyska och publiken så ung, de var nog bara en trend. Men tillslut började de sälja slut i land som Frankrike, Holland och Belgien. När deras engelska hit "monsoon" gick in som etta på sommartoppen här i Sverige och stannade där började folk här veta vilket detta band var. Det var helt plötsligt planscher i tidningar, veckans hirvarning på ZTV och tillslut även en signering. Fanskaran här bara växte och vid det här laget borde jag ha lagt ner och hittat ett nytt favoritband. Men trots att folk sa att de visste vilka Tokio Hotel var när jag nämnde dem slutade jag inte att prata och lyssna på dom.

Jag förstår om folk blir trötta på just Tokio Hotel fans. De är värre än de flesta. Det är fansen som får alla andra att tycka illa om bandet. För tänk att hela tiden, var du än vänder dig på internet eller i tidningar så är det småtjejer som skriver löjliga inlägg om hur de verkligen älskar Tokio Hotel och sedan sätter tusen hjärtan och utropstecken efter. Det är jobbigt, men om du sedan säger att nej, jag tycker inte att bandet är bra så blir du bombad med tusen inlägg som innehåller för mycket särskrivning och bara massa arga smileys om hur dum i huvudet du är som inte kan älska detta band. Det får även mig att vilja tycka illa om bandet. Det är detta eviga tjat från lättmanipulerade småtjejer som gör att folk börjar hata musik de inte borde. För när jag säger att mitt favoritband är Tokio Hotel ser jag vad folk tänker om mig. Man kan inte seriöst tycka om den musiken. De fans som faktiskt lyssnar på musik som Tokio Hotel och tidigare nämnda Green Day för just deras musik, de skäller inte ut dig för att du inte hoppar av glädje och nästan grinar varje gång du hör deras namn. De säger okej, nickar och går vidare.

Vi esteter har mer fördomar mot musik än några andra. Vi vet allt om all musik. Tror vi. Men det visar sig ofta att man inte har hört något när det väl kommer till kritan. Jag har ljugit om att jag känner till ett band bättre än vad jag egentligen gör. För ju mer band du känner till, desto fräckare är du. Ju mindre skivor och spelningar bandet har släppt och gör, ja det gör dig ännu coolare. Tyvärr. När man är en riktig estet, inte tonårstjej, brat eller emo, bara såndär cool musikmänniska, då ska man lyssna på sånna artister som lever på snabbnudlar och vägrar sprida sin musik om de får chansen. Jag är glad att jag har vuxit ifrån många av mina fördomar och att jag har fått se ett band växa från en hitsingel i Tyskland till att sälja slut på några minuter i USA. Det är inte många som vågar göra det.

Förresten. Jag ska till Dortmund, men inte Paris. Jag känner mig typ. tom. Jag vet inte.

53

Poppen und Knutschen

Joss :*