This is the bottom line.

This is an S.O.S.
Don't wanna second guess
This is the bottom line it's true
I gave my all for you
Now my hearts in two
And I can't find the other half
It's like I'm walkin on broken glass
Better believe I bled
It's a call I'll never get

Haha. Jag tycker låten är fartig, men seriöst sjukt kort. Haha. Jobbigt att köra om samma sak genom youtube hela tiden, men whatever. Som sagt, får folk tycka om Jimi Blue kan jag gilla Jonas Brothers tills jag börjar tapetsera med väggarna med dom istället. Faktiskt. Jimi Blue är en sån "artist" som jag riktigt avskyr. Inte för hans "musik", även om den är otroligt kass. Utan av just den anledningen att han köpt sig en karriär. Det hade varit en sak om han hade använt sin Pappas framgång, inflytande och pengar för att han faktiskt har talang. Men musiker är han verkligen inte. Är det rätt att folk som inte förtjänar det hamnar i rampljuset och säljer guld, medans de riktiga talangerna oftast inte ens kommer fram över huvud taget. Det är orättvist, men det handlar så himla mycket om image också. Ta bara Jonas Brothers som exempel. Man behöver bara höra en låt, eller det räcker nog med att se en bild på dom för att veta hur de ska vara eller vilket land de kommer ifrån. De är amerikas sweethearts. Killarna som går i kyrkan, tror på den stora kärleken och inte har sex innan de gifter sig. en fucking svärmorsdröm. Inte så svårt för mammor i hela USA att säga ja när deras små flickor kommer hem och vill tapetsera väggarna med tre söta pojkar i mörka lockar som inte ens använder ordet damn i sina låtar. svordom. Ajabaja. Egentligen spelar det ju ingen roll om man nu gör bra musik, och just SOS är en trevlig liten visa, inget mästerverk, men den livar upp lite, texten till trots så är ju takten och melodin fartig som fan. Mysigt såhär på kvällskvisten. Kanske nattkvisten?
Jaja. Det är egentligen bara att inse. Det finns alltid mer talanger som går till spillo än som hittas. Då och då så upptäcks faktiskt de riktiga talangerna som förtjänar att leva på sin musik livet ut. Och det kommer alltid finnas de som hamnar där utan att över huvud taget förtjäna det. Det minsta, men vad ska man göra? Jonas Brothers är nog duktiga killar, no doubt about it, men jag gillar inte hela svärmorsdrömmen, men jag vet att den går hem hos sjukt många så keep it up guys helt enkelt!

Btw. Hur fan blir man bloggkändis. Det hade varit så grymt att tjäna pengar på att skriva vad man tycker. Eller vad sägs? Jag ska fan gå in för detta nu. Inte bara Tokio Hotel och mera bilder + en buzznet ska skapas och användas flitigt. Nu ska jag springa iväg och duscha.

Poppen und Knutschen
Joss :*

Let's make it last forever!

Varför förväntas vi lyssna på en viss musik pga hur vi väljer att se ut och varför ska man hata viss musik?

Jag brukade alltid vara en sån person som följde mallen. Jag lyssnade på det som förväntades av mitt utseende och jag predikade högt om hur jag hatade musik som jag faktiskt aldrig lyssnat på. Ja, det är skillnad på att höra och att lyssna. Jag slutade lyssna på band när de blev för populära, alla visste vilka de var och hade en åsikt om det. Jag ville ju kunna skryta med alla coola okända band som jag lyssnade på. Att säga att man tyckte "Boulevard off broken dreams" med Green day var bra under 2005 var ju inget unikt. Green day som varit ett hyffsat okänt band för den stora massan, men som hade en stor skara av trogna hardcore fans fick plötsligt en hit som alla gillade. Fjortisband började folk kalla dem. Men vad är ett så kallat fjortisband? Jo, det kommer från att de tjejer som kallas fjortisar förväntas lyssna på den musik som spelas på de komersiella radiostationerna. Till utseendet ska de helst ha blont hår, mycket smink och handla alla sina kläder på samma ställen så att de ser likadana ut. Men en sak som jag har lärt mig nu är att det bara är en stereotyp och att alla tjejer som kan se likadana ut inte är samma personer för det. Nu tänker jag dra min egen historia, för trots att jag lyssnade på den musik som förväntades av mig så fanns det alltid en uppstickare, ett band som höll genom alla mina "Perioder". Det, då realtivt okända rockbandet Tokio Hotel. Nu är de ett stort band och egentligen så borde jag släppte dem och gått vidare, men jag lysckades helt enkelt inte och det gjorde att jag hamnade i samma situation som Green Day fansen gjorde några år tidigare.

Jag förstår om folk blir trötta på just Tokio Hotel fans. De är värre än de flesta. Det är fansen som får alla andra att tycka illa om bandet. För tänk att hela tiden, var du än vänder dig på internet eller i tidningar så är det småtjejer som skriver löjliga inlägg om hur de verkligen älskar Tokio Hotel och sedan sätter tusen hjärtan och utropstecken efter. Det är jobbigt, men om du sedan säger att nej, jag tycker inte att bandet är bra så blir du bombad med tusen inlägg som innehåller för mycket särskrivning och bara massa arga smileys om hur dum i huvudet du är som inte kan älska detta band. Det får även mig att vilja tycka illa om bandet. Det är detta eviga tjat från lättmanipulerade småtjejer som gör att folk börjar hata musik de inte borde. Detta beteende har alltid förekommit. Under 90-talet var det grupper som Backstreet boys och Nsync och ännu längre bak i tiden så var det ju Beatles och Elvis. När jag säger till folk att mitt favoritband är Tokio Hotel ser jag vad de tänker om mig. Man kan inte seriöst tycka om den musiken. De fans som faktiskt lyssnar på musik som Tokio Hotel och tidigare nämnda Green Day för just deras musik, de skäller inte ut dig för att du inte hoppar av glädje och nästan grinar varje gång du hör deras namn. De säger okej, nickar och går vidare.

Sen finns det ett annat sorts hat. Det är mot de artister som vad de än gör, får en hit för att de har några duktiga musiker som sitter och skriver allt deras material. Det rä artister som Britney Spears, Darin och Christina Aguilera. Det är sånna artister som du inte, under några omständigheter får gilla. Men det roliga är att de ligger alltid på toplistorna ändå. Så vem köper du musiken som alla "hatar"? Detta är musik som alla kan. Möjligtvis så är det människor som inte bryr sig som slår på närmsta radiokanal och lyssnar på denna musik. Men om de inte bryr sig så köper de väl antagligen inte musik heller. Helt ärligt om jag säger att en låt med Britney Spears är bra, vad kommer hända? Jag tror att det skulle vara roligare att våga ha en blandad musiksmak än att hålla sig till en genré för att du borde, för att det är den musik som ditt "gäng" lyssnar på.

Vi esteter har mer fördomar mot musik än några andra. Vi vet allt om all musik. Tror vi. Men det visar sig ofta att man inte har hört något när det väl kommer till kritan. Jag har ljugit om att jag känner till ett band bättre än vad jag egentligen gör. För ju mer band du känner till, desto fräckare är du. Ju mindre skivor och spelningar bandet har släppt och gör, ja det gör dig ännu coolare. Tyvärr. När man är en riktig estet, inte tonårstjej, brat eller emo, bara såndär cool musikmänniska, då ska man lyssna på sånna artister som lever på snabbnudlar och vägrar sprida sin musik om de får chansen. Jag är glad att jag har vuxit ifrån många av mina fördomar och att jag har fått se ett band växa från en hitsingel i Tyskland till att sälja slut på några minuter i USA. Det är inte många som vågar göra det. Våga ha en egen musiksmak!

Detta var då den uppdaterade versionen av debattartikeln! Jag kände att det var lite fööör mycket TH. Also, det är bra och så, men alla mina arbeten kan inte bara handla om dom :> Jaja.

51
Poppen und Knutschen
Joss :*


ich werde sie besiegen.

Här är mitt svenska arbete. Min debattartikel dvs.

Varför förväntas vi lyssna på en viss musik pga hur vi väljer att se ut och varför ska man hata viss musik?

Jag brukade alltid vara en sån person som följde mallen. Jag lyssnade på det som förväntades av mitt utseende och jag predika högt om hur jag hatade musik som jag faktiskt aldrig lyssnat på. Ja, det är skillnad på att höra och att lyssna. Jag slutade lyssna på band när de blev för populära, alla visste vilka de var och hade en åsikt det. Jag ville ju kunna skryta med alla coola okända band som jag lyssnade på. Att säga att man tyckte "Boulevard off broken dreams" med Green day var bra under 2005 var ju inget unikt. Green day som varit ett hyffsat okänt band för den stora massan, men som hade en stor skara av trogna hardcore fans fick plötsligt en hit som alla gillade. Fjortisband började folk kalla dem. Men vad är ett så kallat fjortisband? Jo, det kommer från att de tjejer som kallas fjortisar förväntas lyssna på den musik som spelas på de komersiella radiosationerna. Till utseendet ska de helst ha blont hår, mycket smink och handla alla sina kläder på samma ställen så att de ser likadana ut. Men en sak som jag har lärt mig nu är att det bara är en stereotyp och att alla tjejer som kan se likadana ut inte är samma personer för det. Nu tänker jag dra min egen historia, för trots att jag lyssnade på den musik som förväntades av mig så fanns det alltid en uppstickare, ett band som höll genom alla mina "Perioder". Det, då realtivt okända rockbandet Tokio Hotel. I Tyskland var de fyra killarna redan ett stort tonårsfenomen när jag hittade dem. Så jag kunde ju lugnt skryta med dem här hemma, men i Tyskland var de lika hatade som älskade och var på allas läppar. Deras skra av trogna fans bestod av högljudda tomårstjejer som irreterade de flesta i sin omgivning, så ser deras fans ut i de flesta länder även nu. och utseendet hos bla sångaren provocerar många och tack vare sitt smink och tillfixade hår var det lätt att kalla honom bög, deras unga ålder gjorde det också lätt för folk att säga att de skulle vara en produkt som inte kunde spela egentligen. Deras motståndare verkar vara minst lika många som de som faktiskt gillar dem. Trots det så har det regnat priser och listettor över dem utan stopp de senaste tre åren.

Men får ett år sen så påverkade ju inte tyskarnas åsikter mig här hemma i Sverige. Nej, då var de ju bara ännu ett coolt, okänt band att skryta med. Jag älskade dem, men trodde nog aldrig att de skulle kunna nå utabför Tysklands gränsermed tanke på att musiken var på tyska och publiken så ung, de var nog bara en trend. Men tillslut började de sälja slut i land som Frankrike, Holland och Belgien. När deras engelska hit "monsoon" gick in som etta på sommartoppen här i Sverige och stannade där började folk här veta vilket detta band var. Det var helt plötsligt planscher i tidningar, veckans hirvarning på ZTV och tillslut även en signering. Fanskaran här bara växte och vid det här laget borde jag ha lagt ner och hittat ett nytt favoritband. Men trots att folk sa att de visste vilka Tokio Hotel var när jag nämnde dem slutade jag inte att prata och lyssna på dom.

Jag förstår om folk blir trötta på just Tokio Hotel fans. De är värre än de flesta. Det är fansen som får alla andra att tycka illa om bandet. För tänk att hela tiden, var du än vänder dig på internet eller i tidningar så är det småtjejer som skriver löjliga inlägg om hur de verkligen älskar Tokio Hotel och sedan sätter tusen hjärtan och utropstecken efter. Det är jobbigt, men om du sedan säger att nej, jag tycker inte att bandet är bra så blir du bombad med tusen inlägg som innehåller för mycket särskrivning och bara massa arga smileys om hur dum i huvudet du är som inte kan älska detta band. Det får även mig att vilja tycka illa om bandet. Det är detta eviga tjat från lättmanipulerade småtjejer som gör att folk börjar hata musik de inte borde. För när jag säger att mitt favoritband är Tokio Hotel ser jag vad folk tänker om mig. Man kan inte seriöst tycka om den musiken. De fans som faktiskt lyssnar på musik som Tokio Hotel och tidigare nämnda Green Day för just deras musik, de skäller inte ut dig för att du inte hoppar av glädje och nästan grinar varje gång du hör deras namn. De säger okej, nickar och går vidare.

Vi esteter har mer fördomar mot musik än några andra. Vi vet allt om all musik. Tror vi. Men det visar sig ofta att man inte har hört något när det väl kommer till kritan. Jag har ljugit om att jag känner till ett band bättre än vad jag egentligen gör. För ju mer band du känner till, desto fräckare är du. Ju mindre skivor och spelningar bandet har släppt och gör, ja det gör dig ännu coolare. Tyvärr. När man är en riktig estet, inte tonårstjej, brat eller emo, bara såndär cool musikmänniska, då ska man lyssna på sånna artister som lever på snabbnudlar och vägrar sprida sin musik om de får chansen. Jag är glad att jag har vuxit ifrån många av mina fördomar och att jag har fått se ett band växa från en hitsingel i Tyskland till att sälja slut på några minuter i USA. Det är inte många som vågar göra det.

Förresten. Jag ska till Dortmund, men inte Paris. Jag känner mig typ. tom. Jag vet inte.

53

Poppen und Knutschen

Joss :*


Leave it all behind you now.

Okej. Jag har faktiskt inte bloggat sen konserten blev inställd. Det var ju en nedräkningsblogg och att logga in här och få se att när jag skrev sist så var det faktiskt så att konserten SKULLE bli av. Eller den var inte officiellt inställd iaf, även om Bill var sjuk. So much for lunginflammation. Nu har ju konserten blivit helt inställd och jag blev besviken på Tokio Hotel, bandet för första gången i mitt liv skulle jag tro. Jag trodde inte det om dom. Sen kom jag på att dom nog inte hade så himla mycket att göra med själva beslutet. De säger att de får bestämma jättemycket, men när det kommer till spelningar och mycket annat tror jag faktiskt inte att det är så. De är ju en del av den otroligt komerisiella musikindustrin och faktiskt en utav de "produkter" som säljer bäst just nu. Att tyskarna är stolta över att de äntligen lyckats få fram nått som funkar utanför landets gränser gör nog att de pushas ännu mer. Tyskarna vill se Tokio Hotel bli legender. Det hoppas jag dom blir också. Men det är löjligt hur lätt jag kan "förlåta" bara genom att se en intervju med dom. Epic fail som David skulle ha sagt. Att jag förlåter dom ännu mer pga av att Dortmund konserten har fått ett nytt datum och jag förmodligen kommer vara där (med tanke på att jag faktiskt har en biljett hemma i lådan), gjorde det lätt för mig att nästan glömma allt. Jag har ju redan åkt till Tyskalnd flera gånger för att se dem, det är inget konstigt för mig. Men vi i Sverige hade ett datum. Länge. Men nu är det nästan som att 3:e april bara var en liten sneakpeak. Also, lockbete på vad som kanske kommer hända. Nu vet jag inte ens om de kommer komma hit. Någon gång. Jag är fortfarande besviken över att de tar USA före oss i norden, men försöker se det ur skivindustrin och bandets perspektiv. Att bli stora i USA är fräckare än att vara stora i Norden. Jag undrar om de verkligen vet hur mycket de upprör.

imorgon är det idol för mig. Jag har alltid sagt att om jag ska söka idol ska jag aldrig göra det på skoj, utan satsa allt, detta är ingen lek. Men ju mer timmarna närmar sig så undrar jag om jag faktiskt har det som krävs. Om jag har "det". Jag har alltid kunnat få applåder, beröm och respekt när jag stått på scen. Det är just då jag får dom som mest, men nu undrar jag. Det är så sjukligt många som kommer dit. Jag känner flera stycken av dom. Jag ska kämpa som fan och göra mitt bästa, men jag är rädd. Om inte detta funkar så tänker jag inte ge upp iallafall. idol är inte det ända sättet. Om detta inte funkar måste jag ta tag i min rädlsa. Rädslan att fråga folk om de vill spela med mig. Just när det kommer till musik är jag känslig för ett nej. Kanske beror det på att jag inte vill få kritik för det ända som jag faktiskt är riktigt bra på. Stå på scen also. Men om detta inte funkar så måste jag börja fråga. För igår satt jag och pratade med Pappa om "Vad jag ska göra efter gymnasiet" han tror inte på mig när jag inte har en plan B. jag ska inte behöva en plan B. Jag har ingen plan B och jag vet inte om jag någonsin kommer skaffa en. Om inte detta funkar. Då får jag jobba som fan, men är det något som jag är beredd att offra nästan allt för så är det detta.

Poppen und Knutschen
Joss :*

Love in stereo.

Nu har jag kollat på andra chansen. Also jag stör mig på en sak. Att det finns vissa artister som man ska hata, liksom det är varje människas skyldighet att hata dessa artister och säga dåliga saker. Exempel på artister du inte ska tycka om är Darin, Ola, Danny, Tokio Hotel, Amy Diamond, Backstreet boys och Carola. Men vet ni vad? De flesta utav dom här är riktigt bra artister, det handlar inte alltid om musiken utan ibland kanske man borde kolla på hur bra de är på scen. Folk som Basshunter vet jag inte ens om jag vill kalla artister eftersom de har en hit och sen försvinner, det är bara för att tjäna pengar känns det som, som att dom inte tar det på allvar det här med att lyckas. Det är så sjukt många som vill dit, som borde vara där men som aldrig kommer dit ändå. Men artister som Darin och Carola fortsätter ändå att ge ut låtar, skriver egen musik och försvinner inte. Jag fattar inte vad det var med hela den här nu hatar Sverige Carola grejen? För om jag ska vara ärlig så var hennes och Andreas låt en utav de bästa i denna delfinal, att Nordman slog dem var ofattbart, det är sån grym skillnad i artisteri. Jag gillar inte Carolas musik, men jag är inte dum nog att blunda för en bra artist. Hon har hållt på längre än de flesta och jag tycker att hon är bland de absolut bästa i Schlager sammanhang, men på t.ex Hultsfred så skulle hon vara helt vilsen. Kan inte folk sluta "hata" artister för att det så det ska vara och för en gång skull bara tänka vad som är bäst inom forumet. ingen utav låtarna i melodifestivalen är bra kvalitet på, men man måste tänka på vad som passar för sammanhanget, det är därför jag inte vill att band som Tokio Hotel ska delta. Det är inte deras forum, det blir bara fel. För övrigt så gjorde jag och Johanna våran plikt som tonårstjejer och hejade på Ola. Så är det alltid när idolsnubbar är med, vi hejar alltid på dom. Hahaha. Fråga inte varför, det är bara tradition. Jag vet inte vad jag tyckte om låten, men jag tycker att den var bättre än Sibels, men jag tycker att versen får en att tro att refrängen ska vara mer power. Versen är bättre än refrängen, men love in stereo låter lite snyggt.
Haha. Jag undrar hur många som sitter och bloggar, pratar och chattar om detta TV program just nu? Det är ett evenemang som inget annat. Återigen något som alla säger att dom hatar men följer varje Lördag ändå. Kan ni inte erkänna att ni tycker det är kul att kolla av någon annan anledning än att skratta åt alla, för jag vet att de flesta inte gör det, utan de flesta har en åsikt, lyfter luren och röstar. Melodifestivalen är kul.

Jo. Vi körde en liten nostalgitripp också. Ljuva 90-tal säger jag bara <'3


 



When is it gonna fade out?

Såå. idag var det ändå rätt så lugnt måste jag säga. Jag är trött på mitt hår och det börjar bli tunt där bak, men det är en annan historia + att jag fyller år nästa vecka, vilket förhoppningsvis för med sig lite nya längder. hoho.
Jag var förövrigt på maxi idag och laddade upp med fyra Frida tidngingar. Nu gäller det bara att komma på fyra frågor. Har redan två iof. Men det ska nog gå bra. Jag undrar fortfarande vad hon i kassan tänkte när jag langade fram fyra likadana tidngingar. Haha. Men de i klassen hoppades att jag skulle vinna. Då kände jag mig glad.

Förresten så tänkte jag på en sak idag innan jag skulle gå till skolan. Det är många som säger att band som Tokio Hotel, Neverstore och My Chemical Romance är de nya pojkbanden. Så som Backstreet Boys och Nsync var i början av 90-talet. Helt ärligt så ser jag likheter och det skrämmer mig, för deras skull hoppas jag inte det. De skriver sin egen musik och har skapat sina band själva, det vore så hemskt om de bara skulle falla offer för någon dum emo trend. Det är lika vanligt med brudar i svart hår och alldeles för mycket kajal som blonderade tjejer med för mycket brunkräm. Det är inte så alternativt att vara "alternativ" och det är dessa band som man ska lyssna på då för att vara "rätt". Nsync sjöng saker som "sick and tired off hearing all these people talk about, what's the deal with this pop life and when is it gonna fade out? Think, you've got to realise what we're doing is not a trick, we've got the gift off melody, gonna bring it til' the end." det tog ju slut. Tokio Hotel sjunger saker som "sowas wie wir geht nie vorbei" jag hoppas för deras skull att det stämmer. i just Nsync's fall så funkade det ju iaf för Justin. Han är ju kvar. Jag hoppas verkligen att TH klarar sig och kan utvecklas även när emotrenden är död, för den är påväg att försvinna nu. Jag tror på dem såklart! Det kommer jag nog alltid göra. Jag var inte riktigt med när hela den där boyband hysterin höll på, jag var fortfarande för ung för att stå utanför ett hotell och skrika. Dessutom, jag var alltid mer av en spice girls tjej haha. Så jag antar att det kanske är dags för mig nu? Om det skulle vara så att folk rynkar på näsan och tror detta är samma sak så visst, gör det. Jag hoppas att Tokio Hotel är ett sånt band som kämpar, för jag tror att de kommer få det jobbigt när trenden lagt sig. Jag hoppas att de då inte anpassar sig allt för mycket utan ändå gör bra musik, för jag tror att om de inte ger upp så fort det går dåligt kan de kanske klara sig. Men efter att de tagit USA med storm och sedan Asien så tror jag att det kan gå neråt ett tag pga av att emotrenden dör. Men det gör inte dem. Jag tror på dem. Verkligen. och om det nu skulle vara så hemskt att det inte funkar även om de kämpar så har de iaf uppnått vad de sjunger om. Även om de försvinner dör de aldrig ut. De har kommit så långt så att de alltid kommer bli talade om. iaf för mig. När jag blir äldre kommer jag alltid komma ihåg Tokio Hotel. Vad de gjorde för mig och hur mycket jag gjorde för dem. "Wir sterben niemals aus, ihr tragt uns bis in alle Zeit."  Precis.

idag blire TH tv som jag bjussar på! TH goes Montreal. Gillar när dom går omkring på flygplatsen i slutet och bara är som.. folk? Charmigt.

28
Knutschen und Poppen
Joss :*



RSS 2.0