Dirtypop

Ni vet när man blir konfronterad av någon? När det är någon annan som ska vara kaxig eller dra igång en disskution, då vill man alltid säga något riktigt smart, dra en kommentar som helt knäcker den andre. Ni ska bara veta att jag är en jävel på sånna kommentarer. Efteråt. Varför är det alltid så? Jag kommer på de mest smarta, vitsiga och knäckande kommentarer när allt är över. Fyfan vad jag skulle vara ökänd för mitt snackande om jag bara kunde få ur mig allt på en gång. Okej, jag är väl lite ökänd för att jag snackar, men mest för att jag gör det mycket och FORT.
Så idag så träffade jag underbara, underbara, fantastiska, saknade, mysiga, söta, smarta, bästa Leila. Fyfan vad jag har saknat henne! Iaaaaaaf. När jag stog i kön inne på McDonalds så kommer det två snubbar fram till mig i typ 20 års åldern skulle jag tro och frågar mig något som jag hör så jävla ofta "Är du emo?" eeeeeh? Seriöst. "Tycker du det?" svarade jag. "Jag vet inte." blablabla. Okej? Vad är grejen? Hahaha. Sen så gick jag bort till bordet och tror ni inte att de följer efter mig! Seriöst. Och vad kommer dom inte fram till? Jo! "Lyssnar ni på Tokio Hotel?" och okej. Nu är det såhär att när det gäller Tokio Hotel så bangar jag aldrig en disskution, för jag tror varje gång att kanske så finns det någon som kan fatta att de bara spelar musik och vilja snacka om den, erkänna att okej de är ett band som alla andra, Bill är inte hela bandet osv. Men det är så jävla naivt av mig för jag blir besviken varje gång. Jag är så JÄVLA trött på genrér inom musik. Måste alla hamna i fack? Tydligen är det så.
De gick iaf tillslut. Och efteråt satt jag där och tänkte på allt jag kunde ha sagt. Alla smarta argument. Varför är det alltid så? Jag vill också få chansen att knäcka någon nån gång, jag vill också så någons min när den inte vet vad den ska säga längre. Händer det er också?
Men det är inte bara in real life som jag gör så. Utan det är ofta samma sak på internet när man ska skriva texter till tävlingar, över MSN eller i min FF. Jag ändrar så himla ofta och ofta så är det så att när jag väl fått iväg min text så kommer jag på ännu mer grejer jag skulle ha skrivit och saker jag skrev som jag skulle tagit bort.
Men om man ska vara ärlig så är det ju inte direkt karaktärsbyggande och självförtroende stärkande att tänka såhär. Haha. Man borde tänka "jag ångrar inget", men jag tror att de som säger att de inte ångrar något gör det ändå, men som sagt när man väl ska svara på frågan kommer man inte på vad man ångrar. Så just nu ångrar jag inget!

"Här" sa hon och slängde en colaburk till Tom som satt på en stol framför Bill som låg i en liten hög på sängen. "Har han fortfarande inte satt sig upp?" sa hon när hon kom fram till sängen. "Nej" suckade Tom och satte arbågarna på sängkanten. Bill hade knappt slagit upp ögonen. Hon hade sätt att de öppnats när hon gick upp tidigare, men annars så hade han inte rört en fena. Tom hade sovit i rummet med dom i två nätter nu bara för att han inte klarade av att Bill bara låg i en hög. De visste allihopa varför Bill inte sa något, och speciellt varför han knappt rörde på sig idag. Idag skulle Bill få säga sitt första ord. Eller ja, ord och ord, han skulle få lov att säga aaah. Hon gick fram till Bill som låg i fosterställning med ryggen mot Tom. "Bill. Jag köpte godis till dig" sa hon med ett léende och la en påse med skittles framför honom. Han rörde inte på sig över huvud taget. "Du måste ju äta något om du ska kunna få ett så bra aaah som möjligt, eller hur?" försökte hon, men Bill bara låg kvar där. "Det lär inte funka. Han kommer äta efter att han har sagt sitt aaah" sa Tom som fortfarande satt bedrövad vid sängkanten och kollade på sin lillebrors rygg. Hon suckade och gick sen och satte sig på en stol brevid Tom. "Vad fan ska vi göra då?" sa hon och vände sig till Tom med en suck. "Vänta" sa Tom tyst. Hon och Tom hade kommit varandra mycket närmre sen Bill blivit sjuk. De pratade inte om vad som hade hänt i korridoren och inte om det faktum att deras relation inte längre var bara skämt och retsamma kommentarer men de visste det båda ändå, utan att de var beredda på det hade Tom och hon blivit riktiga vänner. Det hade de varit tvugna att bli för att klara sig igenom detta, de behövde båda Bill mer än vad de trodde. Hon plockade fram ännu en påse skittles ur sin ficka på tjocktröjan, öppnade den och gav den till Tom. "Här" sa hon med ett léende. "Tack" sa han och körde ner handen i påsen. De satt bara där ett tag. Åt godis och kollade på Bills rygg. "Hur tror du han kommer låta?" sa hon plötsligt. "Jag vet inte. Jag tror hela tiden att han kommer låta som Bill, fast hes, men ibland så har det hänt att jag tänkt tanken att han kan låta helt annorlunda, men det behöver ju inte betyda att han inte kan sjunga längre." sa Tom och stirrade bara på sin bror framför honom. "Som typ världens basröst, eller jätteljus falsett" sa hon med ett léende. "Haha. Jaa, det hade varit något det" flinade Tom. "Ready, set, go it's time to run" började Tom nynna med sin djupaste basröst "The sky is changing, we are one" fyllde hon i i sin ljusaste falsett. Sen skrattade de lite. Hon tog några fler skittles och stoppade dem i munnen. De satt så ett tag till när Bill plötsligt började röra lite på sig. De reste sig båda upp samtidigt och kollade på honom. Bill rullade runt och hamnade på rygg. Han kollade på dom med en trött blick. "Hej" sa de båda i kör och log mot honom. Han gav dom ett blygsamt léende och la sin sen på sidan igen, men denna gången med ansiktet mot dom. De satte sig ner igen framför Bill. "Hur mår du?" sa Tom med ett léende. Bill bara kollade på dom och ryckte sen på axlarna. Hon slängde en snabb blick på Tom som kollade på henne med en smått orolig min. Hon kände hur hon började bli lite smått desperat. Hon ville inte se Bill såhär, det var inte så han var, det visste hon. Hon undrade om han någonsin skulle bli den där killen med det målmedvetna ansiktsuttrycket, de oslagbara dansmoovsen och den unika stilen igen och kände hur det bildades en klump i halsen. "Jessika." Hon kollade på Tom. "Ta det lugnt" sa han. Hon tog ett djupt andetag. Hur kunde Tom egentligen ha märkt att hon var nära att.. Att.. Att bara falla ihop där under några sekunder. Så kollade hon på Bill och märkte att han låg och kollade på henne med en trött blick. Det måste varit det Tom märkt. "Okej Bill, jag tänker gå iväg och köpa något att äta till oss nu. När jag kommer tillbaka så ska du äta, okej?" sa Tom och reste sig upp. Bill bara rullade över på rygg igen och kollade upp i taket. "En reaktion iallafall" sa han och ryckte på axlarna. Tom gick ur rummet och det blev tyst igen. Bill bara låg där på rygg och hon satt där på sin stol. Hur länge detta pågick visste hon inte, utan hon bara satt där och kollade på den magra figuren som låg utsträckt på sängen. Tillslut så klarade hon inte av att han bara låg där och kröp upp i sängen och la sig på rygg med blicken i taket brevid honom. "Jag hoppas du vet att vi alla tror på dig. Jag, Tom, Georg, Gustav, din mamma, Gordon, Andreas, ja alla andra också. För att inte nämna fansen. Vi tror alla på dig för vi vet att du inte ger upp. När någon säger till dig, eller bandet att ni når hit, men inte längre så går ni inte bara över gränsen, ni river den. Man brukar ju säga att the sky is the limit, men jag tror inte det stämmer för dig Bill. Det gör jag inte. Så låt inte dina demoner ta dig. Låt dom inte ta dig ifrån dina fans, ditt liv, ifrån oss, med framför allt så låt dom inte ta ifrån dig allt du är. För jag vet inte vad jag, de andra, fansen och hela världen skulle vara utan dig Bill Kaulitz. Vem skulle bryta alla regler, vem skulle ha världens högsta frisyr, vem skulle skriva texter som handlar om varje tonårings känslor, vem skulle ta hela musikvärlden med storm, vem skulle vara den människan? Ingen klarar sig utan dig, Tokio Hotels sångare, Bill Kaulitz, Bill. Vad du än är, vem du än väljer att vara, så klarar sig ingen utan dig. Det tror jag på och jag vill inte att du ger upp. Låt inte cystan besegra dig, det är du som ska besegra den. Så slåss med varje fiber i din kropp för att få stå där igen, stå där både du och jag vet att du alltid har hört hemma, framför dina fans. De väntar på dig. jag vet det, de väntar på att få stå där de alltid står, på att få se dig igen. Jag kommer att vänta här på dig, för att få se dig så igen. Bandet kommer vänta, på att få sig dig så igen, för världen klarar sig inte utan dig, så ta dig bara igenom detta som den hjälten du är för så himla många. Slåss Bill, med allt du har, för att du kan."

Det blev tyst i rummet igen och även om hon inte kunde få ett svar och Bill fortfarande inte rörde en fena så kände hon hur det gick som elektricitet genom hela Bills kropp. Hur han nästan började skaka och hon kunde inte hjälpa det, men hon började plötsligt lé. Hon visste att Bill skulle komma tillbaka. Om det skulle ta några dagar, veckor, månader eller år spelade egentligen ingen roll, för hon visste att han skulle komma tillbaka, precis som innan han försvann.

"Nu är det bäst för dig att du äter" sa Tom som precis kom in i rummet med en påse i varje hand. Hon satte sig upp. "Jävlar vad mat du har köpt" sa hon förvånat. "Ja, nu måste fan något duga åt den där" sa han och slängde med huvudet mot Bill. Tom ställde ner kassarna på bordet brevid Bills säng och började sen att packa upp allt. Plötsligt så började Bill sakta att resa sig upp i sängen. Han gjorde det långsamt, men efter ett tag så satt han faktiskt upp brevid henne. Tom kollade på honom och hon kunde faktiskt se den där blanka blicken som han hade haft i korridoren, de tårfyllda ögonen. Men denna gången så vara de inte panikslagna, utan de var hoppfyllda. Hon log lite. "Vad fan gjorde du med honom?" sa Tom och försökte skämta bort att han nästan grät. "Haha. Det vill du bra gärna veta va?" sa hon med ett flin. "Euw. Du skojar?" sa Tom och kollade snett på henne. Hon bara skrattade och slängde en blick på Bill, som förvisso satt med blicken ner i täcket, men han log.

Tom började lägga upp all mat han köpt på sängen framför dom. När han var klar så stog det pizza, hamburgare, kebab, pasta, kinamat och efterätter på sängen framför dom. "Jävlar" sa hon och kollade med stora ögon på all mat. Tom bara flinade. "Så, vad sägs Bill? Vart vill du börja?" sa Tom och kollade på sin bror. Bill kollade på maten ett tag, sen sträckte han långsamt ut ena armen och tog tag i en pizzakartong och böjade långsamt tugga på salamipizzan som låg inuti. Hon kollade på Tom, som kollade på henne och han gjorde tummen upp med ett léende, hon log tillbaka sen högg de också in på maten.

När de alla hade ätit klart så kollade de på alla de tomma kartongerna framför sig. De hade faktiskt lyckats få i sig allt, och till hennes och Toms glädje så hade Bill ätit mest av allihopa. "Ursäkta?" Bills läkare stack in huvudet och Bill vände snabbt på huvudet och kollade med stora ögon på mannen som just hade kommit in i rummet. Hon kollade på Bill som vägrade släppa läkaren med blicken. "Hur mår ni?" sa han när han kom fram till dem. "Bra" sa hon och Tom. Bill bara stirrade. Doktorn vände blicken till henne och Tom. "Skulle ni kunna sitta där borta?" sa läkaren med ett vänligt ansikte och pekade på väggen. Hon och Tom nickade, plockade ihop alla tomma kartonger snabbt och flyttade sen sina stolar bort till väggen och satte sig ner utan att säga ett ord. Bill satt fortfarande upp i sängen och stirrade. Läkaren började plocka fram de vanliga instrumenten som han använde när han kollade Bills hals. Han bad Bill gapa och undersökte sen hans hals som han alltid brukade. När Bill fick stänga munnen igen så harklade sig läkaren. "Ja.. Det ser bra ut och jag tror att du är redo Bill." sa han. Bill stirrade fortfarande på honom sen så pekade han plötsligt på henne och Tom. Läkaren vände blicken mot dem. När han hade kollat från dom till Bill några gånger så suckade han och sa sen "Okej". Hon och Tom ställde sig upp och gick fram till sängen och ställde sig på andra sidan om sängen. Bill vände blicken och kollade på dom. Både hon och Tom nickade mot honom samtidigt och för första gången sen hon kom till sjukhuset så kunde hon se Bills gnista brinna på riktigt igen. Hans ögon var bestämmda, precis som de brukade och han nickade tillbaka, precis som inget hade hänt sen hon hade åkt ifrån honom på juldagen. Han vände sig om och kollade på läkaren. "Okej. Det är enkelt. Öppna bara munnen och säg aaah. Inte mer än så, okej?"

De få sekunder det tog från att Bill tog andetaget och han verkligen bildade ett aaah med sina läppar kändes som flera timmar långa och hon flyttade sig ett steg närmare Tom. "Aaah" sa Bill. Det blev tyst i några sekunder, sen brast det för henne, honom och Tom. De började alla grina som galningar. Hans röst lät precis som innan, inte hes, ingen basröst, ingen falsettröst, inget, det var Bill. Hon kramade om Tom och de hoppade upp och ner, Bill hoppade upp ur sängen och kastade sig på dem och de märkte inte ens att läkaren hade gått ur rummet för att lämna dom i fred en stund. Det spelade egentligen ingen roll, för de visste att det var över nu. Bill Kaulitz var tillbaka. Precis som innan. Han, de och alla de andra hade slagits, kämpat och klarat av det. De hade slagits med varje fiber i sin kropp. Det värsta var över.

"Let's burn down the house boys!" skrek Tom när han slog dörren öppen och viftade med två chipspåsar i händerna. Hon flinade lite åt honom. Georg och Gustav kom efter med två stora léenden och dricka. "Killarna där bak är med mig, det är lugnt" sa Tom, höjde på ena ögonbrynet och ställde sen ner chipspåsarna på bordet brevid Bills säng. Det hade gått några veckor sen Bill hade opererats och hitills så trodde läkarna att allt var bra och han skulle få tillbaka sin röst igen, men han hade inte sagt ett ord än så alla var fortfarande lite nervösa och försökte att inte tänka på den dagen då han skulle vara tvungen att säga sitt första ord. "Var har du gjort av honom?" frågade Tom och böjde sig fram mot henne. "hahaha. Det du." sa hon och flinade. I samma stund kom Bill ut från toaletten med en handduk om höfterna samtidigt som han torkade sitt hår med en annan. De andra killarnas ögon blev stora som tennisbollar och gick från Bill till henne, tillbaka till Bill och sen till henne. Tillslut så fattade hon vad dom menade "Men nej! Är det allt ni tänker på eller?" protesterade hon. "Du... Man vet aldrig.." sa Tom "Bara rutinkoll. Sjukhussex är väldigt trevligt" "För du har testat det många gånger eller?" sa hon och höjde på ögonbrynet. "Han önskar det iallafall" sa Gustav och smällde till Tom i ryggen. Tom bara flinade. "Jag tar det som ett nej" sa hon med ett flin. Bill hade nu fått på sig ett par kalsonger och satt böjd över sin väska full med kläder med en handduksturban på huvudet. Hon slängde en snabb blick på honom när han fick upp sina adidasbyxor och fyrade av ett jätteléende, vilket gjorde att han fick tillbaka det där pojkaktiga sättet att vara på igen. Hon log lite smått. "Hallå? Vi är fortfarande kvar... Sluta titta så vafan, du skrämmer mig." sa Tom och viftade med handen framför hennes ögon. Bill kollade på henne och log. "Vad?" sa hon. "Jag får bara bilder i huvudet" sa Tom och låssades rysa. Hon slog till honom på armen. "Vad har du att se på TV här då Billyboy?" sa Georg som hade placerat sig i sängen medans hon och Tom tjaffsat med varandra. "Det finns typ ingenting" sa hon med en suck. "Som att ni behöver TV" flinade Tom och slängde sig sen i sängen brevid Georg. "Ååh.. Tror du det blir porr klockan tolv?" skämtade Georg. "Du.. Jag vet att du inte får något, men seriöst?" sa Tom och sneglade på sin kompis. "Vad? Ridskolan 5 har kommit ut" sa Georg. Hon drog de två fotöljerna som doktorerna hade burit in i rummet fram till sängen så att de alla skulle få plats framför TV:n. Gustav fixade plastmuggar och öppnade chipspåsarna "Tack!" sa Tom och roffade åt sig en påse precis när Gustav fått upp den. Gustav satte sig i den ena fotöljen och hon i den andra medan de väntade på Bill som nu stog och blåste sitt hår. "Jag hör ju inget!" ropade Tom till Bill som inte brydde sig om sin brors gnäll utan fortsatte med ett léende att blåsa håret. Tom suckade och höjde till högsta volym på TV:n "Men sänk dummer!" klagade hon. "Troligt att du vill se Nannyakuten Tom" sa Gustav och sneglade på honom. "Ja, så jag vet hur man ska handskas med Georg" svarade Tom med en ganska hög röst så att han hördes över TV:n och Bills hårblåsande. Georg bara drog åt sig chipspåsen som Tom hade i famnen och flinade. "Nej! Dum Georg, nu blir det timeout för dig! Fem minuter i hörnet bums!" skrek Tom. Georg bara stoppade in chipsen i munnen och tuggade. "dagens ungar" suckade Tom. Bill var nu färdig med sitt hår och gick fram till sängen, där stannade han och satte med en bestämd min armarna i sidan och stirrade på georg och Tom. "Vad är det lillebror? Jag kan inte höra dig? Vill du något?" sa Tom. Bill gjorde en suck och kollade ännu mer intensivt på dem. "Men guud. Du behöver inte skrika så mycket sa Tom varpå både han och Georg klev ur sängen. Bill slängde sig upp med ett utavs ina posjkaktiga léenden på läpparna och klappade sen på sängen och kollade på henne. Hon gick ur fotöljen och hoppade upp i sängen brevid Bill. "Min!" skrek Tom och Georg samtidigt sprang mot den tomma fotöljen. Georg han först och såg med ett flin upp på Tom som stog och såg sur ut brevid. Sen klappade han lätt på sina lår. "Du kan sitta här gumman" sa han. Tom bara blängde på honom. Sen vände han sig till henne "Jag kom ihåg tiden innan dig" sa han och viftade med ett varnande finger mot henne. Bill bara räckte ut tungan åt sin bror. "Bill! Nu räcker det! Timeout! Fem minuter vid väggen!" skrek Tom och pekade mot väggen. "Såja Tom, du kan ju ta den stolen" sa Gustav och pekade mot en gammal ihopvikbar stol i plast som stog lutad mot väggen. "Du skojar" sa han till de andra och höjde på ögonbrynen. De bara flinade varpå Tom gick och hämtade stolen med en suck. När Tom hade erkännt sitt nederlag och satt sig på plaststolen så började Georg glatt zappa runt bland de väldigt få kanaler som fanns på TV:n. När han hade suttit där och tryckt på knappen i ungefär fem minuter så tröttnade han. "Det finns ju inte ett skit!" klagade han. "Jag sa ju det" sa hon. "Vänta!" sa han plötsligt. "Let's dance!" skrek Georg. "Du skojar?" sa Gustav och kollade på honom. "Har du något bättre förslag?" svarade Georg. Gustav bara ryckte på axlarna och vände sig sen till TV:n. "Ooh. Kolla hennes klänning! Varför har vi aldrig kollat på Let's dance förut?" sa Tom plötsligt och pekade med en nöjd min mot skrämen. "Klänning är väl att överdriva" sa hon med ett flin. "Jag gillart!" sa Georg. "Ni kan ju ställa upp nästa år då" sa Gustav och grinade med tungan mot dom. "Nej! Vet du vem som skulle vara perfekt!" sa Tom och ställde sig upp. "Bill!" han pekade på Bill som kollade på honom och höjde sen ena ögonbrynet. "Vänta, vänta! Tänk er bara. Bill i tajta tangokläder och håret bakåtkammat i en hästsvans!" Bill började se lite smått upprörd ut i ansiktet vilket Tom också märkte och slutade därför inte att snacka. "Jag kan verkligen se det framför mig. Hahaha. Tänk er bara. Daradadada" började Tom småsjunga och tog sen några tangosteg i rummet. Bill blängde argt på sin bror. "Vänta, vänta!" sa Georg som nu inte kunde hålla sig för skratt längre och sprang iväg. "Stäng av ljudet!" skrek Georg plötsligt en bit bort i rummet. Gustav stängde av ljudet med fjärrkontrollen och sen hördes hiphop musik från Georgs högtalare. "Du kallar detta tango?" sa Gustav som nu också stog upp. "Man får ta vad man har!" viftade Georg med ena handen. "Nej, nej! Nu vet jag! Bill i jivekläder, ni vet sånna från 50-talet? Fyfan vad bra! Med dom benen! Haha!" sa Tom och började slänga med sina ben i takt till musiken. Bill hade nu satt sig upp i sängen och hade, om möjligt en ännu mer irreterad blick på sin bror och de andra. Gustav skrattade lite åt Tom och Georg där där sprang omkring på golvet och försökte dansa tango och jive om vart annat till hiphop musik. "Eller vals!" skrek Tom efter ett tag och tog tag i Georg. De låssades dansa en vals över golvet. "Och vem av dom är tjejen?" sa hon till Gustav. Han bara flinade och höjde på axlarna. "Fast i hiphop skulle du vara grym. Vi vet redan vilka skills du har på det Bill!" sa Tom plötsligt och i samma stund som han började härma en hiphopdansare så flög Bill upp ur sängen och på sin bror och började slå frenetiskt på honom. Tom bara skrattade. "Jävlar, du börjar redan öva på detta eller?" flinade han. "Vi behöver nog ta in en proffesionell coach i och för sig. Du är inte riktigt där än" sa Tom med en påklistrad allvarlig min och höll nu fast Bill i båda händerna så att han inte kunde ta sig loss. Bill sparkade som en galning och såg åter igen ut som en pojke som blev mobbad av killarna i en högre årskurs. Hon och Gustav såg bara på med ett flin. "Ah! Perfectimundo! Är du Los Bill Kaulitz?!" utbrast Georg och hoppade med ett språng ut från toaletten. När de fick syn på honom skrattade alla utom Bill som fortfarande försökte ta sig loss ifrån Tom. Georg hade lånat Bills kajal och målat en mustach på överläppen, ett litet skägg på hakan och fyllt i sina ögonbryn betydligt. Dessutom hade han satt på sig en svart skjorta som var Bills och därför alldeles för liten så att han såg ut som en spänd spanjor. "Kom! Vi dansar!" skrek Georg med spanks brytning och sprang fram till Bill och tog tag i hans armar samtidigt som Tom släppte taget. Georg drog med sig Bill över golvet i en tango som inte var uppskattad från Bills sida, men eftersom Georg var ganska mycket starkare än honom så var det ingen konst för honom att slänga runt med Bill. Hon, Gustav och Tom kunde inte sluta skratta. När Georg tillslut hade dansat klart med Bill satte han ner honom på sängen "Senor" sa han och bugade djupt. Bill bara slog till honom på huvudet. Tom kom och satte sig brevid Bill på sängen. "Okej. Jag hade fel. Det är uppenbarligen han som ska vara med i Let's dance" sa han och pekade på Georg. "Fast det visste vi alla från början egentligen. Han har alltid varit lite smågay och nu vet jag plötsligt varför ingen tjej vill ha honom." sa Tom med en suck och la armen runt Bills axlar. Bill log ett pojkaktigt léende mot Georg som bara flinade tillbaka.

Dagarna som gick fram till den 30:e mars kändes ibland som några minuter långa och ibland kändes de som flera år. Den dagen som de gick ut officiellt med att konserterna var inställda åt Bill nästan ingenting. De försökte tvångsmata honom med det mesta, men allt han fick i sig var några jordnötter, sen sov bara han bara med henne brevid sig. Vissa dagar så var det en massa folk där som hon aldrig hade träffat, de var folk från killarnas crew, de blev alla informerade om vem hon var och hur läget var med henne och pressen, hon kände sig lite som ett utsällningsobjekt som folk föreläste om flera gånger i veckan, men det spelade inte så stor roll för hon hade alltid tyckt om uppmärksamhet ändå och det var även dessa dagar som Bill alltid klev upp ur sängen och log hela tiden. Hans blick följde ivrigt alla människor som var där och när någon sa något nickade han glatt när han höll med och skakade frenetiskt på huvudet när han inte gjorde det. Detta gjorde bara att han såg ut som en liten pojke ännu mer, men det faktum att han var så lång där han stog på golvet i sina adidasbyxor gjorde att det inte var lika tydligt som den första dagen då han bara satt ihopkrupen i sin säng. Han hade alltid gestikulerat mycket men eftersom han hade förlorat förmågan att prata så slängde han mer än vanligt med sina långa armar och stora händer. Hon brukade stå och snegla lite på honom när han försökte föra ett dövt samtal med någon som var där på besök och tycka att han var sjukligt sexig även om hans svarta nagellack var slitet, hans ansikte osminkat och håret tovigt. Han var ändå skitsexig tänkte hon och log samtidigt som hon bet sig lite i underläppen åt tanken att han faktiskt var hennes kille.

Hon vaknade den 30:e mars av att Tom puttade lätt på hennes axel. Hon kollade yrvaket på honom "Väck honom, han ska opereras om några timmar" sa Tom och gick sen ut igen. Tom hade tagit på sig sjukt mycket ansvar under hela denna procsessen, det ända hon hade gjort var egentligen att vara tröstmaskin medans Tom hade skött en hel del med pressen, pappersarbete och pratat med allt folk som kommit och gått i Bills ställe. Han fick ju vara Bills tolk eftersom han var den ända personen som fattade vad Bill sa med sina blickar. Hon önskade ofta att hon kunde prata flytande Kaulitzska, men nöjde sig med tanken att det var en tvillinggrej och att de var nog de ända i hela världen som förstod det språket.

Tom gick snabbt ut ur rummet igen, antagligen för att skriva på något nytt papper eller prata med någon som stog utanför eller var i telefon. Hon försökte sträcka lite på sig för att Bills grepp skulle avta i styrka men det hjälpte inte. Hon lyckades tillslut att bända sig ur hans grepp och i samma stund slog han förvirrat upp ögonen och kollade på henne med en nyvaken blick. "God morgon" sa hon och log. Han log tillbaka smått innan han satte sig upp framför henne med en gäsp och sträckte upp armarna. Sedan så fäste han bara blicken på henne. Hon kollade tillbaka på honom och plötsligt så böjde han sig fram och gav henne en snabb puss på munnen. "går vi i lågstadiet eller?" sa hon och höjde på ögonbrynen. Han flinade, bet sig i underläppen, kollade ner på täcket en snabbis innan han slickade sig om läpparna, kollade på henne igen och kastade sig på henne så hon hamnade under honom. Hon fnittrade lite innan han kysste henne på riktigt denna gången. Hans tunga letade sig in i hennes mun och det pirrade till i hennes mage när hans piercing kittlade henne precis när hon kämde att hans han började leta sig upp under hennes tröja så knackade det, som vanligt på dörren och de bröt kyssen. Hon kunde höra hur Bill suckade och de satte sig båda upp. "Ja?" sa hon med lite irritation i rösten. Bill och Toms mamma öppnade dörren och tog ett steg in i rummet. "Stör jag?" sa hon och log "Nej nej" sa hon snabbt, kollade lite generat ner på sängen och började leka med sina hårtoppar. Hon kom fram till sängen. "Jessika, det är nog bäst att du går nu" sa hon med ett léende. "Åh, javisst!" sa hon, men precis när hon skulle hoppa ner från sängen tog Bill tag om hennes handled. Hon stannade till i sin rörelse och kollade på honom. Utan att släppa taget om hennes handled så böjde han sig fram mot det lilla bordet som stog brevid hans säng och fick tag i en bläckpenna. Han kladdade ner något snabbt i hennes hand, när han var klar släppte han hennes hand och log mot henne. Hon kollade ner i sin handflata 'grattis i efterskott' stog det. Hon kollade upp på honom och visste inte vad hon skulle göra, hon ville bara kasta sig på honom och.. Hon avbröt sina egna tankar och kämde sig lite generad över att hon hade tänkt så när hans mamma var i rummet. Hon log mot honom och hoppade sen ner från sängen och skyndade ut ur rummet. När hon stängde dörren om sig så pustade hon ut. "Jävlar" sa hon tyst för sig själv. "Okej? Vad?" sa Tom och var nu sitt gamla jag igen. "Eeeh.." sa hon och kollade på honom. utanför rummet stog Tom, bakom honom så satt Gustav, Georg och Andreas i några stolar och en bit längre bort i korridoren stog Bill och Toms styvfar Gordon och pratade i telefon med någon. Hon sken upp och log när hon fick se de två andra killarna från Tokio Hotel. "Jag har faktiskt saknat er!" sa hon och slog ut med armarna, de båda reste sig upp med ett léende och kramade om henne, först Gustav sen Georg. "Vi vet att du har" sa Georg och log lätt mot henne. Gustav slog till honom lite lätt på överarmen "Vi har saknat dig med" sa han sen och log mot henne. Hon satte sig ner på en ledig stol brevid Georg och efter några minuter satte sig Tom brevid henne och det blev tyst mellan dom allihopa. Efter en stund kom deras mamma ut och satte sig brevid Gordon som satt brevid Tom. Tystnad igen. Hon orkade inte räkna minuterna, eller om det var timmar utan satt bara och väntade. Då och då kollade hon ner i sin handflata på det som Bill hade skrivit och log lite samtidigt som det gjorde henne lite mer nervös på något sätt. Plötsligt kom ett gäng med läkare gåendes längs korridoren, de pratade med varandra och någon skrattade lite, de gick alla in i Bills rum och plötsligt så skärptes allas blickar. En utav läkarna stog kvar utanför, det var Bills läkare, mannen som hade mött henne i hissen första dagen. Han harklade sig och de satt alla spännda och väntade på information. Hon knöt sin näve hårt som att det på något sätt skulle hålla kvar lite av Bill hos henne i väntrummet om hon höll hårt i den meningen som han hade skrivit i hennes hand. "Mina kollegor håller på att förbereda Herr Kaulitz, eeh, Bill för operation nu så jag måste be er att lämna detta rummet och sätta er i det avskilda familjerummet som vi har fixat åt er" sa han och pekade ner mot korridoren. "Ni kan inte missa det" sa han och log sen. "Nu måste jag gå in till honom. Jag har en sångröst att rädda, så har ni några mer frågor får ni ta dom nu" "Jag har en fråga" sa Tom och ställde sig upp. "Ja" log läkaren. "om du inte fixar detta får jag slå till dig då?" Läkaren log mot honom och gick sen in i rummet där Bill låg. Han trodde säkert att Tom hade skojat, men hon och de andra var säkra på att om detta inte skulle gå bra så var nog att slå till läkaren det minsta Tom skulle göra. Bill och Toms mamma Simone reste sig upp. "Nu går vi" sa hon med ett léende som såg lite oroligt ut och la en hand på Toms axel. Tom kollade på henne snabbt sen gick dom mot familjerummet, snart reste sig Gordon upp och gick efter. Hon, Georg och Gustav gick sist. Samtidigt som hon tog tag i dörren så såg hon hur en sänggavel skymtades i dörröppningen till Bills rum. Hon svalde och knöt sin näve hårdare innan hon släppte taget om dörren.

De satt bara där allihopa och stirrade ut i luften. Ingen sa något. Det ända som hördes var prasslet från en påse med nötter som Gustav och Georg delade på. Hon satt fortfarande med näven hårt knuten. Hon höjde blicken och kollade runt i rummet. Hennes blick fastnade på Tom som såg helt vettskrämd, död, desperat och trött ut på samma gång. Han kollade på golvet framför sig samtidigt som han kramade armstöden på stolen som han satt i hårt. Hon rös nästan när hon såg honom sitta där, det där var inte den Tom Kaulitz som hon kände. Hon ställde sig plötsligt upp och gick rakt över golvet i rummet fram till en automat med godis, dricka och lite annat som stog i hörnet. Hon stoppade i en euro och tryckte på en knapp. I samma stund som vattenflaskan föll ner så ställde sig Tom upp. "Jag måste gå på toa" mumlade han tyst, fortfarande med blicken fäst på golvet framför honom. Med ett stadigt tag om sin vattenflaska så följde hon honom med blicken när han gick ut ur rummet och dörren slog igen bakom honom. Hon fortsatte stirra på dörren ett tag sen gav hon plötsligt sin vattenflaska till Georg som satt på en stol brevid "här" sa hon och småsprang sen ut ur rummet "Jessika!" ropade Simone efter henne när hon sprang ut i korridoren. Hon tittade sig snabbt runt omkring innan hon sprang åt samma håll som toaletterna låg. Hon behövde inte springa så länge för bara några meter ner i korridoren satt en smal, lång figur med stora kläder på golvet med ansiktet i sina stora händer. Hon gick fram till honom och satte sig ner på golvet framför och lutade sig med ryggen mot väggen. "Vad gör du här?" sa han tyst. "Jag vet helt ärligt inte" sa hon och kollade på Tom som bara satt med ansiktet i händerna. "jag vet inte, jag vet bara att.. Jag vill tro att det kommer gå bra" sa hon och kollade upp i taket samtidigt som hon lutade huvudet mot väggen också. "Om han inte klara detta vet jag helt ärligt inte om han kommer att bli Bill igen. Det skulle nästan vara lika illa som att ge honom en dödsdom. För att få stå längst fram på en scen och ha en massa folk som sjunger med i det han har skrivit det.. Det.." "Har han alltid drömt om" sa hon tyst, fortfarande med blicken fäst på taket. Hon hörde hur Tom suckade. "Jag klarar mig inte då" sa Tom tyst och hon hörde hur hans röst sprack. "Jag klarar mig inte utan Bill" hon hörde hur han snörvlade till och såg sen hur han diskret försökte dölja att han faktiskt grät, men han hade svårt att gömma ansiktet eftersom han inte hade mer än en bandana på huvudet. Hon kollade på honom sen ställde hon sig upp och gick fram till honom. När hon stog där framför honom så kollade hon ner på killen som satt framför henne och grät och undrade vem han var egentligen? Det hon visste var att hon inte kände igen honom. "Han kommer att klara det. Bill Kaulitz kommer aldrig tillåta sig själv att dö ut" sa hon tyst till Tom som satt där. Plötsligt kollade han upp på henne med rödgråtna ögon och en förvånad min. "Vet du vem du påminner mig om?" hon bara kollade på honom med ett bestämmt uttryck. "Bill" sa han och log.



Jag tyckte bilden passade till kapitlet.

När hon stängde dörren bakom sig så vågade hon inte titta upp på rummet utan stirrade ner i marken, kanske stog hon så i flera minuter, eller så var det bara några sekunder, hon visste inte riktigt. Tillslut så kollade hon upp och framför henne i ett rum som var helt vitt så stog det en säng, det var precis en sån säng som i sjukhusserier, en sån som man kan styra med en fjärrkontroll. Och på sängen så satt det en svart kallufs. Hon stirrade på honom och han gjorde samma sak. Hon bet sig i underläppen för att inte börja grina. Bill såg ynklig ut där han satt i sin säng, med sina sjukhuskläder och håret på sned, men något som inte saknades det var den där gnistan, men den var inte lika stark som den brukade, det skrämde henne lite. Det var kanske det som fick henne att bli tårögd. Hur länge de bara stirrade på varandra visste hon inte men plötsligt så sprang hon fram och kastade sig upp i sängen, han tog emot henne och de höll om varandra. Hårt. Nu rann tårarna och hon bara höll om honom hårt för att försöka trösta honom på något sätt, bara få honom att se lite starkare ut än vad han gjorde just nu. Efter ett tag kollade hon upp på honom. Hon ryckte till lite. Han grät också. Hon log lite sen kysste hon honom lätt på läpparna. "Hej" sa hon och snyftade. De hade fortfarande inte släppt taget om varandra. Han log mot henne och besvarade sen hennes kyss med en till. Han ruffsade till hennes rosa hår lite och hon kom plötsligt på att hon fortfarande hade peruken på sig. "Haha. Det är inte mitt riktiga" sa hon och tog av sig peruken så att det långa svarta håret föll ner över hennes axlar igen. Han kollade frågande på henne och hon fnittrade lite. "Det var Toms idé" sa hon och grinade lite med tungan. Han himlade med ögonen istället för att säga självklart. "Jag är numera Andreas flickvän, så att inte pressen ska börja skriva en massa rykten om dig och mig igen bara för att jag är här på sjukhuset" sa hon. Sen blev det tyst och de tittade bara på varandra igen. Plötsligt så kysste han henne igen. Hon höll armarna om hans nacke och kysste tillbaka. "Eeeh.. Stör jag eller nått?" sa Tom och kikade in med ett flin. De släppte taget om varandra. "Sitter du här och hånglar upp min bror va? Hur kan du göra så mot Andreas?" sen satte han snabbt handen framför Bills mun "inte skratta dummer!" sa han och viftade med fingret på andra handen. Bill suckade och Tom tog ner handen. "Jag måste sluta vara så vitsig" sa Tom och ryckte på axlarna med ett flin. "Ja Tom, hur i hela friden ska det gå till? En komiker som du" sa hon. "Jag tror det är omöjligt" svarade han och ryckte på axlarna. "Nej men flytta lite va, jag vill också mysa" sa Tom, viftade med armarna, kröp upp i sängen och satte sig brevid henne framför Bill. Bill log mot Tom och hon kunde se att han såg lättad ut. Tom log tillbaka och sa med en ryckning på axlarna "det var så lite". Hon kollade diskret från Bill till Tom och sen tillbaka till Bill. Hon skulle nog aldrig riktigt fatta riktigt hur djupt bandet mellan dom var, men att de visste vad den andre tänkte tvekade hon inte alls på. Tom är inte så hård som han vill få alla att tro, han vill bara skydda Bill tänkte hon och log lite åt de två bröderna framför henne.

Bill gav Tom en menande blick och nickade sen mot Jessika. "Va?" sa Tom och vände sig sen till Jessika "Han undrar om du vet hur fansen kommer ta det, eftersom du faktiskt också laddade inför detta. eller ja, Sverigekonserten" sa Tom och vände sig sen till Bill igen. Han nickade ivrigt och väntade sen på ett svar från henne. "Eeeh.." Sa hon och kollade på tvillingarna en snabbis. Hade Tom kunnat veta att det var det Bill ville säga med en blick? De är allt märkliga bröder. "Du ska inte ta på dig skulden för detta" sa hon sen och kollade på honom. Han mötte hennes blick i några sekunder sen slog han ner den och bet lätt i sin underläpp. Han tog på sig skulden för detta, det såg hon, hon kände på sig att han skulle göra det. Hon kröp bakom Tom, satte sig framför Bill och tog tag i hans hand. "Bill. Det är inte ditt fel, okej?" sa hon och kände hur gråten var på väg upp igen. Att han ens tänkte tanken på att allt detta var något som han orsakat gjorde henne ledsen. "Men titta på mig" sa hon med en anings desperation i rösten och tårarna som brände i ögonen. Att hon satt här och nästan bölade var ju antagligen inte så smart, Bill var redan omskakad och inte som han brukade och nu satt hon här som en liten unge och bölade. "Bill, du måste sluta ta på dig skulden" sa Tom plötsligt och ställde sig upp med en arg blick på sin bror. Bill kollade upp från sängen och fäste blicken på Tom istället. Bill såg ut som en liten pojke där han satt framför henne i sängen, med Tom framför sig. "Sluta nu, okej? Det finns ingen som skyller på dig och ingen kommer att göra det heller. Den ända som anklagar någon här är faktiskt du själv. Jag sa ju att Jessika inte skulle vara arg på dig, så kan du inte fatta nu? Fatta!" Toms röstläge var lite högre än vanligt, men han skrek inte, däremot så lät han lite desperat. Hon hade aldrig sett Tom rädd på det sättet som han gjorde i blicken just nu. Detta måste nog varit första gången som han inte hade kunnat ställa allt till rätta för sin bror. Hon kollade på Tom och sen tillbaka på Bill som fortfarande stirrade på sin bror. I samma stund som Bill sänkte blicken till sina sänglakan igen så öppnades dörren. "Ursäkta mig" det var doktorn som kom in i rummet. Tom släppte blicken från Bill och kollade besviket ner i golvet. Hon kollade på Bill som fortfarande satt som en liten pojke och stirrade ner i sina sänglakan. "Operationen kommer att bli den 30:e mars" sa doktorn och plötsligt så kände hon hur Bills grepp om hennes hand hårdnade och hon kröp lite närmare honom och la huvudet på hans bröst. Hon hörde hur snabbt hans hjärta slog och la armarna om honom. Hans händer tog ett stadigt tag om henne där hon låg och hon kunde nästan känna hans nervositet i hjärtslagen, hans grepp och se det på hans tunna kropp. "Okej. Bra, ju snabbare desto bättre" sa Tom bestämt och doktorn nickade instämande. "Jag behöver en lista på de som kommer tillåtas att vara i väntrummet och få besöka honom under opertionen och tillfrisknandet." sa doktorn och trummade med en penna på några papper som han hade i handen "Visst" sa Tom snabbt och innan han gick med doktorn ut så gav han henne en snabb blick. Hon blev helt ställd. Hela Toms blick skrek bara hjälp, som att han inte kunde göra något. Detta var den första gången hon hade sett Tom be någon om något. Hon nickade lätt mot honom där hon låg i Bills famn och såg hur desperationen i Toms blick släpptes en aning innan dörren slog igen bakom honom och doktorn. Det blev helt tyst i rummet. Hon och Bill bara låg där och andades. Hans hjärta slog inte lika fort längre, men greppet han hade om henne hade inte blivit mindre starkt. Plötsligt hörde hon hur Bill snörvlade lite och hon satte sig snabbt upp. "Bill. Kolla på mig!" sa hon bestämt och denna gången gjorde han det. Han grät inte än men de bruna ögonen som hon kollade in i var alldeles blöta och det var inte lång tid kvar innan tårarna skulle börja rinna. Plötsligt så rörde han på munnen och försökte mima något. Hon kollade på honom "Jag har saknat dig också" sa hon sen med ett léende och la sig ner på hans bröst igen. Han kröp längre ner i sängen och borrade in sitt huvud i hans hals. Hans grepp hårdnade om henne igen samtidigt som hon slöt ögonen och log.

Hon kom av flyget i Hamburg och mycket riktigt, när hon hade fått tag i sin väska och började gå framåt stog det en stor snubbe klädd i svart där med en skylt i handen som det stog hennes namn på. Hon gick fram till honom. "Hej" sa hon och kollade upp på honom. "Hej, är det du som är Jessika?" sa han "Ja, och du är Saki, kul att träffas igen" sa hon och log. Han log tillbaka. "Jag kan ta väskan" sa han och hon lämnade över handtaget till honom. De började gå genom flygplatsen. Det var mycket folk och hon hade nästan aldrig flugit i hela sitt liv så hon hade lite svårt att hålla jämn takt med Saki, men tillslut kom de ut därifrån och ut på gatan. Saki gick fram till en stor svart bil och öppnade dörren. När hon tittade in i bilen så såg hon att det satt en kille där i stora mjukiskläder, självklart alldeles för stora för hans smala kropp. På huvudet hade han en stor mössa och på näsan ett par svarta glasögon. "Tom!" utbrast hon. "Jag vet att du har saknat mig" sa han med ett léende och tog av sig solglasögonen. "Hoppa in vettja!" fortsatte han och hon hoppade in i bilen och satte sig brevid honom. När hon kom in i bilen såg hon att det satt en annan kille där också. Han var blond, hade en skinnjacka på sig och ett par slitna jeans. "Jessika, låt mig presentera dig för din nya pojkvän, min och Bills bästa vän Andreas!" sa Tom och lät som om han presenterade en viktig kändis. Hon skrattade lite "Hej" sa hon sen och skakade hans hand "Hej hej" hälsade han glatt tillbaka. "Vad menar du med pojkvän? Jag ska berätta en grej för dig, detta kanske kommer som en chock, men jag gillar att hångla med din bror" sa hon till Tom och flinade. "No shit, det har jag inte aaaaaalls märkt" sa Tom och himlade med ögonen. "Förklara nu då!" sa hon och puttade lite på honom. "Men jaja. Du vet media, fans och sån shit? Ja, also det är en del utanför sjukhuset, och eftersom du och Bill vill hålla erat förhållande hemligt, så måste vi skaffa dig en förklädnad och tja, en pojkvän" sa Tom och log. Hon kollade snett på honom. "Ehm.. Okej. Jag är med på det. Men förklädnad?" sa hon och kollade frågande på honom. i samma stund så stannade bilen. "Vi är framme Tom" sa Saki i framsätet. Saki öppnade dörren och de hoppade alla ut. "Japp, en förklädnad" sa Tom och satte på sig glasögonen igen. Hon kollade på skylten som satt över butiken framför dom. Det var en perukaffär. "Du skojar!" sa hon. "Nejdå. inte alls. Let's go shopping! Som man säger på engelska" flinade Tom och gick före in.

När de kom in så kollade hon sig runt med stora ögon. Det var hyllor ända upp till taket med peruker i alla möjliga färger och frisyrer. "Vad sägs om denna?" hörde hon Tom säga och vände sig om. När hon såg honom brast hon ut i skratt. Han hade satt på sig en peruk med långt blont hår över sin mössa och såg faktiskt lite ut som en tjej med sina androgyna drag. "Jag tror att de flesta killar skulle ragga på dig sådär" sa hon och skrattade. "Du är bara avis" grinade Tom. Hon vände sig om till hyllorna igen och kollade så noggrant hon kunde, hon ville ju inte missa någon sjukt rolig. "Tom.. Jag har inte råd med dom här" sa hon efter att ha sneglat på prislapparna ett tag. "Nej, men detta är on the house serrö! Eller ja, on Bill. Det är han som vill ha hit dig." skrattade Tom till svar. "Men så kan du ju inte göra. Han vet ju inte att jag kommer och det ända jag gör är att kosta honom pengar. Charmigt" "Men ta det lugnt, vi betalar detta. Ta vilken du vill!" sa Tom "Denna då?" sa hon och satte på sig en gigantisk afroperuk som ramlade av när hon försökte sätta den på huvudet. "smidigt" sa Tom och hon bara grinade med tungan åt honom. "Testa att balansera den själv då!" retades hon och tryckte peruken över hans huvud. När hon såg synen av Tom i afro så började hon skratta igen. "Vänta, vänta..." flämtade hon mellan skratten. "Jag måste ta kort på detta" fortsatte hon och började sen att rota i väskan efter kameran. "Vad gör man inte för fansen?" sa Tom och posade glatt tillsammans med Andreas som hade dragit på sig den blonda peruken som Tom hade haft på sig förut. "Nu får vi snart vara klara" avbröt Saki och kollade på sin klocka. Hon ursäktade sig lite och de ställde tillbaka alla perukerna igen för att börja leta efter en som hon faktiskt ville ha. Hon gick längre in i affären och när hon kom fram till en hylla med peruker i alla möjliga konstiga färger så utbrast hon "Jag har hittat den! Tom jag har hittat den jag ska ha!" "Va?" sa Tom och kom lunkandes mot henne med Andreas efter sig. Hon tog ner en rosa peruk med lockar från hyllan. "Du kommer se ut som en polsk hora" skrattade Tom. "Tyst! Jag har alltid velat ha rosa hår och den här är gjord av äkta hår och allt" sa hon lyckligt och strök lite över den med handen. "Prova den då" sa Tom och viftade lite med handen. Hon drog loss en tofs från sin handled och lyckades få till en hyffsat platt knut i nacken sen drog hon på sig peruken och vände sig mot Tom och Andreas. "Japp, Polsk hora" sa Tom och flinade. "Sluta!" sa hon och slog till honom på armen "Jag gillar det!" sa Andreas och log brett. "Tackar" svarade hon. Sen vände hon sig mot en spegel som stog i närheten. "Jag måste ha denna!" sa hon sen med stora ögon. "Jag har rosa hår!" fortsatte hon sen med ett léende. "Jaja. Jag hoppas bara min bror gillar horor" svarade Tom. Hon grinade mot honom och satte sen på sig sin svarta mössa över det rosa håret. Tom nickade till Saki som gick fram till kassan och betalade medans hon och de andra två gick ut till bilen igen.

"Okej. Nu är det såhär att när vi går in på sjukhuset så är detsolglasögon, mössa och hålla Andreas i handen som gäller" sa Tom och hon kunde ana lite av den där allvarliga rösten som hon hade hört dagen innan. Hon nickade mot honom och tog sen upp sina solglasögon som hon hade i fickan. Saki kom tillbaka och satte sig i förarsätet. Han startade motorn och de körde iväg. Det var helt tyst i bilen och hon visste inte vad hon skulle säga heller. Det var ingen pinsam tystnad, men det låg en spänning i luften som nog berodde på att det faktum att det skulle bli allvar nu. Skratten i perukaffären var nog bra för hon hade känslan av att det som skulle hända nu inte skulle få henne att lé så mycket. Hon bet sig lite i underläppen och sneglade lite på Tom som satt och kollade ut igenom fönstret bakom sina svarta glasögon. Hon kollade bort från honom och stirrade ner i sitt eget knä istället. Plötsligt stannade bilen till. "Vi är framme nu" sa Saki och hon kände hur det pirrade till i magen. Nu var Bill bara några meter bort. "Jessika. Ta Andreas hand och gå bara rakt fram, det är bättre att jag går efter er, för det är mig de är mest inrtresserad av, så ni kan nog smita förbi hyffsat snabbt. Vänta på mig i ingången sen" sa Tom och nu var den där allvarliga tonen i hans röst tillbaka igen. Hon kollade på honom genom sina solglasögon och nickade, sen tog hon Andreas hand i samma stund som Saki öppnade dörren. Andreas gick före och hon höll ett hårt tag om hans hand. De gick fort ur bilen och tittade ner i marken. Hon kunde höra tjejskrik, men kollade inte upp utan fortsatte bara att gå framåt med blicken ner i marken. Hon kunde höra hur de skrek Toms namn efter dom och ville kolla bakåt för att se vad som hände, men Tom hade sagt att de bara skulle fortsätta gå så hon gjorde det med snabba steg. När de tillslut kom in i sjukhuset släppte Andreas hennes hand och hon tog av sig glasögonen för att kunna se bättre hur stället såg ut. Det var inget speciellt med själva stället, det var bara ett vanligt sjukhus helt enkelt, med den där lukten och de där färgerna och de där människorna i sina fula kläder. Hon tyckte inte så mycket om sjukhus, men hon hade inte så mycket emot dom heller. Hon visste många som hade extrem sjukhusskräck. "Så" hon vände sig om. Där stog Tom och Saki bakom dom. "Då går vi" sa Saki och gick före dom rakt fram tills de kom till en hiss. De gick alla in under tystnad och Tom tryckte på knappen till den 15:e våningen. Högst upp. Hon bet sig lite i läppen igen. När hissdörrarna öppnades så möttes de av en man i sjukhusrock och gröna kläder som log mot dem. "Goddag" hälsade han och de hälsade alla tillbaka. "Detta är Bills doktor, han ska bara berätta lite grejer för dig" sa Tom och log. Hon log mot läkaren och han gjorde detsamma tillbaka. "Jag vill bara att du ska veta vad det är för regler som gäller. Eftersom att Herr Kaulitz är yrkessångare så måste vi vara extra försiktiga, hans röst är hans kapital helt enkelt. Det som han har är en cysta på stämbanden, vilket innebär att det är som en liten blåsa på stämbanden som stör dem så att de inte kan vibrera på rätt sätt, vilket gör att ljudet inte kommer ut. Han får inte prata, så inga hastiga rörelser eller något sådant, tyvärr inga skämt eller musik heller." sa Doktorn och hon kollade bara på honom ett tag. Det hade gått så fort så hon försökte bara ta in allt. Fick han inte ens skratta? Hon kollade snabbt på Tom som gav henne en menande nick. Typ som att det skulle gå bra. Hon tog ett djupt andetag och vände sig sen till läkaren igen. "Okej" sa hon. Han nickade mot henne och ledde vägen. Det kändes som att korridoren de gick igenom var mil lång och bara ett steg kort på samma gång. Vad skulle hon säga? Kunde hon prata alls? Hon ville ju inte få honom att bli sämre. Hennes hjärta slog hårdare för varje steg hon tog och hon skulle inte bli förvånad om någon snart bad henne att få tyst på det för att det störde de andra patienterna. "Här" sa läkaren och stannade tillslut vid dörren längst bort i korridoren. Hon kollade på Tom. "Gå nu då" sa han och nickade mot henne igen. Hon kollade på dörren igen. Hennes hjärta överröstade nästan hennes tankar och allt bara snurrade. Tillslut tryckte hon ner handtaget och gick in igenom dörren.

*ringring* "Hej Bill! Du jag håller på och typ kollar över lite saker! Also, vad ska jag-" "Jessika" hon tystnade. Det var Tom och inte Bill i den andra änden av telefonen. "Tom?" sa hon frågande. "Jessika, vi kommer inte. Bill är sjuk. Han måste opereras"

Hon kände hur benen vek sig på stället där hon stog mitt i sitt rum och skönk ner på marken med ett hårt grepp om telefonen vid sitt öra. Hon försökte göra något, känna något, men det kom inga tårar, inget alls. Det var som att hon hade en hemsk marddröm. Hon skulle snart vakna, hon behövde inte gråta, det skulle bli okej. "Jessika?" sa Tom lugnt i andra änden. "Får jag prata med honom?" sa hon tyst. "Han får inte prata. De ska operera honom i halsen. Det är inte bara halsfluss." Hon kände nu hur marddrömmen sakta blev verklighet och i samma takt som allt faktiskt blev sant kände hon hur hennes ögon började svida av tårar. "Men. Det.. Nej." hon snubblade på orden och visste inte riktigt vad hon ville eller borde säga. "Du vet. Du kan flyga hit om du vill. Vi kan fixa det. Jag vet att Bill vill det." sa Tom till henne. "Jag vill inte vara i vägen" sa hon och gjorde sitt bästa för att inte snörvla när hon pratade. "Men jag vet att han vill ha dig här" sa Tom igen. "Men det.. Also. Jag.. Men. Hovet? Allt? Ni ska ju komma hit." hon visste inte vad hon sa. De skulle ju komma hit och spela, möta de svenska fansen och hon skulle få träffa de allihopa igen. Det skulle bli det bästa som hänt sen jul. "Men ni ska ju komma hit" viskade hon igen i telefonen. "Jessika. Lyssna på mig. Han behöver ditt stöd okej? Du måste komma hit" Hon hade aldrig hört Tom låta så allvarlig i hela sitt liv. Det där med att de två var lika och alltid fanns där för varandra, det måste stämma. "Men ni skulle ju..." Hon kände hur det började rinna tårar utför hennes kinder nu och hon snörvlade lite. "Jag kommer" sa hon tillslut efter att det hade varit helt tyst i några minuter och hon bara hade suttit där med Tom i telefonen och snörvlat. "Bra. Jag mejlar dig bokningsnummer och allt direkt. Du kommer vara här imorgon. Prata med din mamma, jag hoppas hon förstår." sa Tom snabbt och hennes snoriga huvud hängde inte riktigt med. "Har du redan..?" "Fixat allt? Haha. Ja, jag är effektiv när det behövs" skrattade han. Hon log lite. "Ja men. Okejdå." sa hon till honom och torkade utan att bry sig om sminket bort några av tårarna. "Jessika. Tyvärr så drömmer du inte. Och jag tänker inte berätta allt över telefon, utan det får bli när vi träffas. Det jobbiga är att du inte kommer kunna få något svar av Bill. Han får inte ens skratta, så jag vet inte hur mycket du kommer få träffa honom, men han behöver bara se dig för att må lite bättre. Jag tror att det kommer hjälpa." sa Tom och den där allvarliga tonen i hans röst var tillbaka igen. "Detta händer inte" sa hon tyst. Det blev tyst ett tag, sedan sa Tom "Jag måste gå nu. Kolla mejlet, ta flyget och kom hit nu" "Ehm.." fick hon fram. "Bra!" sa Tom och la sen på. Hon kunde höra klicket och sen pep det i telefonluren. Hon släppte inte taget utan var fortfarande fast i sin position på golvet mitt i sitt rum. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra. Hon hade hört Tom säga allt det där om en operation, men det hade gått så fort hela samtalet så hennes huvud och tankar hade inte riktigt hunnit med. För en halvtimma sen så packade hon ju och det var bara halsfluss. Det var vad Bill hade sagt i telefon. Bara halsfluss. Han skulle komma till hovet, och det som hon och alla andra räknat ner till skulle bli av. Hon kände hur det började bränna i ögonen igen men bet sig i underläppen och tog ett snabbt språng upp och gick ut ur sitt rum. "Mamma!" skrek hon på väg ner för trappan och kände för varje steg hur hon ville gråta mer och mer. Hon visste att tårarna skulle komma när hon var tvungen att säga orden själv. Hur skulle hon kunna berätta nått hon vägrade tro på? "Jag är i köket!" ropade hennes mamma. Hon gick snabbt in och ställde sig framför henne. "Vad är det" sa hennes mamma och vände sig bort från spisen. Hon bara stirrade ner i marken. "Jessika? Har det hänt nått?" frågade hennes mamma och försökte möta hennes blick. Om hon skulle bita hårdare i sin underläpp nu skulle det nog börja blöda, det kände hon, men hon ville inte att tårarna skulle börja rinna innan hon ens börjat prata, men visste att det nog var naivt att tänka så. Egentligen så ville hon bara stanna i tiden för ca en halvtimma sen. "Jessika?" upprepade hennes mamma igen. Hon tvingade sig själv att långsamt höja blicken och möta sin mammas ögon och kände i samma stund hur hon började gråta och kastade sig på sin mamma som höll om henne. "Men gumman. Vad är det?" frågade hennes mamma oroligt. "Det är inte rättvist! Han förtjänar det inte! Det blir inget, allt är borta. och.. och.. Det var ju bara halsfluss. Och jag, jag vet inte. De vill att jag ska åka dit, men jag kommer bara börja gråta då också och jag fattar det inte. Allt är borta." hon nästan skrek utan det mellan tårarna och hann knappt med att andas. "Jag förstår inte. Vad är borta? Vem förtjänar inte vad?" Hennes mamma släppte taget och de satte sig vid köksbordet. Hon kunde inte sluta gråta och kände nu hur hon nästan hyperventilerade. "Såja. Lugna ner dig nu" sa hennes mamma och gjorde ett försök att torka bort några av hennes tårar, vilket var värdelöst eftersom de genast ersattes med nya. Hon bara grät och kunde inte få ur sig ett ord. Efter ungefär en kvart eller nått kände hon hur det faktiskt inte kom något mer ur henne. Hon hade slut på tårar och började nu hyperventilera istället. Hon kunde inte andas och började desperat flämta. "Jessika! Nu får du lugna dig!" sa hennes mamma och tog tag i hennes axlar. "Vad är det?" Tillslut så kände hon hur luften kom tillbaka till hennes lungor och fick ur sig ett ord "Bill" sa hon och kollade på sin mamma. "Vad är det med honom?" frågade hon. "Det är... Han ska.. Det är inte bara halsfluss" svarade hon och bet sig i underläppen igen även om hon kände att det inte skulle komma mer tårar nu. "Vad har hänt honom? Vad är det om inte halsfluss. Berätta nu för mig gumman" sa hennes mamma lugnt. Hon sänkte blicken igen. "Jessika." upprepade hennes mamma igen. "Vad har hänt?" "Han ska opereras mamma" sa hon och höjde blicken igen. Om hon hade kunnat gråta skulle hon nog inte göra det. Hon fattade inte att hon hade sagt det. Det var som en sån där upplevelse där man svävar ovanför allt och kollar ner på sig själv som en film. Hon hade aldrig varit med om något liknande innan. Det var bara en sjuk situation. "Men herregud! Hur är det med honom?" frågade hennes mamma. Hon kunde inte höra henne. Hon svävade fortfarande ovanför allt detta. Hon kollade ner på sig själv som patetiskt satt där och bara kollade ut i luften med röda ögon och hennes mamma som satt brevid henne och desperat sökte kontakt med ett tomt skal. "Jessika!" Hon kände hur hennes mamma skakade om henne och kände hur hon drogs in i skalet igen. Hon skakade på huvudet och kollade sen på sin mamma med stora ögon. "Nu får du berätta vad det är som händer här. Vad är det du ska göra? Hur mår han?" "Jag.. Jag.. Jag har fått flygbiljetter till imorgon. Och.. Tom. Han ringde och sa att jag skulle komma. Det blir inget.." hon stannade. "Det blir inget hovet?" frågade hennes mamma. Hon skakade på huvudet utan att säga något, men hennes mammas ord ekade i huvudet på henne. Det blir inget hovet. "Du får åka." hon kollade snabbt upp på sin mamma "Va?" sa hon. "Ja. Jag kör dig till flygplatsen imorgon. Det är okej, åk och träffa honom, var där. Jag tror jag fattar, jag litar på att du fixar detta. Du var ju trots allt född för att bli något mer än detta. Så åk dit och ta hand om honom och få honom på fötter igen. Jag pratar med skolan och kommer på nått. Jag kan ju skylla på en operation" sa hennes mamma och log. Hon skrattade lite och kramade sen om sin mamma. Hon hade ju faktiskt rätt. Hon var inte den som skulle gråta, det var Bill och hon skulle göra allt hon kunde för att få honom bra igen. Dom skulle klara det, på något sätt så skulle detta gå bra. Hon visste det.

"Jessika! Det är telefon till dig!" kunde hon höra sin mamma skrika från nedervåningen. "Jag har inte tid nu!" ropade hon tillbaka med sprayburken i handen och kammen i den andra. "Men kan du inte bara ta det för en gångs skull?" skrek hennes mamma igen. Hon ställde ifrån sig sakerna och suckade. När hon kommer ner så tog hon telefonluren och satte den mot örat "Hallå?" sa hon irreterat "Hej Jessika, detta är från popcorn jag undrar bara.." "inga kommentarer" svarade hon snabbt och slängde på luren i människans öra. "Du behövde väl inte vara så otrevlig?" sa hennes mamma samtidigt som hon vände om för att gå tillbaka upp på sitt rum. "Men både du och jag vet ju vad dom skulle fråga om och just nu så orkar jag inte, jag har en spelning att bli snygg inför och mitt hår vill verkligen inte ligga rätt" sa hon till sin mamma med ett flin och sprang upp för trappan för att börja kämpa med sprayen igen. När hon precis hade stängt dörren om sig igen så ringde hennes mobiltelefon. "Vänta" sa hon till personen som ringde och satte sen på högtalarfunktionen. "Talk to me!" sa hon samtidigt som hon tog upp kammen igen. "Hej" hon snubblade till och tappade allt i golvet. "Bill?" sa hon samtidigt som hon böjde sig ner för att plocka upp allt. "Hahaha. Ringer jag olägligt eller nått?" kunde hon höra honom skratta i andra änden. "Ehm. nej, jag antar inte det." sa hon och kollade med en suck i spegeln. "Håller du på med håret?" sa han. "Ehh.." svarade hon. Det var lite läskigt att han hade lärt sig så pass mycket om henne på så kort tid. "Hahaha. Du hatar att jag hade rätt!" sa han och skrattade. Hon bet sig i underläppen. "Jaja." svarade hon snabbt. Han skrattade i telefonen igen. "Var är du?" sa hon sen snabbt. "Underbara Cannes darling!" det var Tom som nu hade anslutit sig till högtalar samtalet. "Hej Tom" sa hon snabbt och flinade lite. "Du. Jag skulle vara rädd om jag vore du, alla tjejer här är ay caramba om du fattar vad jag menar! Håll hårt i honom. Så gott du kan. eller vänta lite! Du är ju i Sverige, hur är det bland all snö?" skrattade Tom. "Haha. Du vet att det inte är någon snö kvar här va? Jag bor inte på nordpolen om du trodde det" sa hon till honom. "Hon undvek det där med tjejerna snyggt. Ungefär som du i intervjuer." sa Tom och hon visste att han hade menat Bill. "Tom, gå nu. Jag stänger av högtalaren" sa Bill och hon kunde höra hur Tom klagade i bakgrunden. "Så. borta." sa han sen. "Haha. Hur varmt är det?" sa hon "inte jättevarmt. Kanske.. 17 grader eller nått?" sa han "Men då kan ni ju iallafall gå omkring i en tjock tröja utan att frysa" klagade hon och kollade ut genom fönstret. Det var fortfarande kallt i Sverige, bara ett par plusgrader. Hon suckade. "Dom ringde från popcorn precis" sa hon sen "Vad ville dom då?" frågade han. "Nej, det vet jag inte, jag slängde på luren och sa bara inga kommentarer. Jag fixar bara inte att prata med dom nu. Jag har viktigare saker för mig!" "Som ditt hår!" skrattade han glatt. "Sluta!" klagade hon med ett skratt. "Men du vet att jag har rätt" sa han. "Men du ska inte snacka ditt hår är viktigt för dig med" sa hon retsamt. "Ja, men jag är van. Du får tänka på att jag har fått stå ut med skit om mitt utseende i tre år nu" sa han. "Så du menar att jag vänjer mig vid detta?" sa hon och flinade. "Mer eller mindre" sa han. Hon spreyade lite snabbt på håret. "Åååh. Nu vet jag hur det luktar i ditt rum" hörde hon honom säga när hon hade slutat spraya. Hon skrattade. "Jag saknar din spraylukt lite" sa han sen. "Köp en flaska då" svarade hon retsamt. "Åh! Du förstörde den fina stunden! Jag försökte ju skapa lite romantik här ju!" sa han "Genom telefon?" sa hon skeptiskt. "Vi kan skippa detta och gå direkt på telefonsexet om du vill?" sa han med ett skratt. "Du skulle sagt det från början!" hon hörde hur någon ropade i bakgrunden och han tystnade. "Jag måste gå." sa han. "Åh." sa hon tyst. "Men just det ja! Jag ringde ju för att säga lycka till!" sa han snabbt. "Så du kom ihåg det?" log hon. "oh yes. Lycka till nu då!" sa han glatt. "Detsamma!" svarade hon glatt tillbaka sen la de på luren. Hon kollade i spegeln. Håret var fortfarande inte klart. Det såg nästan likadant ut som innan hon hade börjat prata med Bill i telefon. Hon suckade och började tupera med kammen igen.

Sen jul så hade saker och ting förändrats ganska mycket för henne. Hon hade varit i tidningar i nästan hela Europa och till en början hade hon fått så mycket hot om olika saker hit och dit att hon inte hade vetat vad hon skulle ta vägen. Att vara i tidningarna var ju det hon ville, men för sin musik. Så Bill hade dragit någon historia om att det inte var något speciellt det där på scenen ändå, det var bara ett vad att hon skulle komma upp där och hon var i själva verket en väldigt bra vän till bandet. Det var inte lättare så. Fast egentligen så visste ju alla som jobbade med killarna vilken relation hon och Bill hade, men det ingick nu i deras jobb att hålla det hemligt. Hon hade inte träffat Bill sen i julas men ändå behövt byta mobilnummer och mejadress minst tio gånger, det verkade inte hjälpa. Men nu hade hon iallfall en mobil som bara hennes närmsta hade numret till och det hade funkat ett tag nu. Men det var såklart jobbigt att dölja för alla vad som höll på, hon ville ju inget hellre än att berätta allt för Klara och alla de andra. Hennes mamma och resten av familjen visste ju såklart och även om Jonna var en bra syster så var hon inte hennes bästa vän som Klara. Hon hatade att ljuga, fast tyckte inte heller om tanken på att hoten och allt det skulle komma tillbaka, och förlora Bill tänkte hon inte.

Hon slutade tupera och kollade i spegeln. Det skull enog inte bli bättre än såhär tänkte hon och suckade. "Jessika! Om du vill komma i tid får vi åka nu!" skrek hennes mamma från nedervåningen. "Jaja!" ropade hon tillbaka, tog tag i väskan och sprang ner för trappan. "Hur känns det?" sa hennes mamma när de stog i hallen och började klä på sig. "Det känns okej faktiskt" sa hon och log. Hon brukade inte vara nervös inför spelningar, när hon stog på scen så kände hon sig mer hemma än någon annanstans, hon hade full kontroll och tvekade aldrig. Det ända tecken på nervositet som hon brukade visa var de gäspningar som hon gjorde innan hon gick på scen. Hennes mamma brukade säga att det såg ganska nonchalant ut att gäspa sådär när man går på scen, men det var ju bara hennes sätt att vara, inget hon kunde hjälpa.

De gick ut till bilen och satte sig. Hennes mamma startade motorn och de började köra mot fritidsgården. "Hur många dagar är det kvar nu då?" sa hennes mamma och log retsamt mot henne. "26!" svarade hon glatt tillbaka. Hennes mamma skrattade. "Tänk. Min dotter, ihop med en kändis" "Schhh" sa hon och satte fingret framför sin mun. "Just det ja" svarade hennes mamma viskande. Hon skrattade och kollade sen ut igenom fönstret. Om 26 dagar skulle tokio Hotel komma till Sverige. De skulle stå på scenen här inför ett slutsålt hovet. Hon skulle äntligen få träffa alla fyra igen och hon kunde knappt vänta.