Dirtypop

"Här" sa hon och slängde en colaburk till Tom som satt på en stol framför Bill som låg i en liten hög på sängen. "Har han fortfarande inte satt sig upp?" sa hon när hon kom fram till sängen. "Nej" suckade Tom och satte arbågarna på sängkanten. Bill hade knappt slagit upp ögonen. Hon hade sätt att de öppnats när hon gick upp tidigare, men annars så hade han inte rört en fena. Tom hade sovit i rummet med dom i två nätter nu bara för att han inte klarade av att Bill bara låg i en hög. De visste allihopa varför Bill inte sa något, och speciellt varför han knappt rörde på sig idag. Idag skulle Bill få säga sitt första ord. Eller ja, ord och ord, han skulle få lov att säga aaah. Hon gick fram till Bill som låg i fosterställning med ryggen mot Tom. "Bill. Jag köpte godis till dig" sa hon med ett léende och la en påse med skittles framför honom. Han rörde inte på sig över huvud taget. "Du måste ju äta något om du ska kunna få ett så bra aaah som möjligt, eller hur?" försökte hon, men Bill bara låg kvar där. "Det lär inte funka. Han kommer äta efter att han har sagt sitt aaah" sa Tom som fortfarande satt bedrövad vid sängkanten och kollade på sin lillebrors rygg. Hon suckade och gick sen och satte sig på en stol brevid Tom. "Vad fan ska vi göra då?" sa hon och vände sig till Tom med en suck. "Vänta" sa Tom tyst. Hon och Tom hade kommit varandra mycket närmre sen Bill blivit sjuk. De pratade inte om vad som hade hänt i korridoren och inte om det faktum att deras relation inte längre var bara skämt och retsamma kommentarer men de visste det båda ändå, utan att de var beredda på det hade Tom och hon blivit riktiga vänner. Det hade de varit tvugna att bli för att klara sig igenom detta, de behövde båda Bill mer än vad de trodde. Hon plockade fram ännu en påse skittles ur sin ficka på tjocktröjan, öppnade den och gav den till Tom. "Här" sa hon med ett léende. "Tack" sa han och körde ner handen i påsen. De satt bara där ett tag. Åt godis och kollade på Bills rygg. "Hur tror du han kommer låta?" sa hon plötsligt. "Jag vet inte. Jag tror hela tiden att han kommer låta som Bill, fast hes, men ibland så har det hänt att jag tänkt tanken att han kan låta helt annorlunda, men det behöver ju inte betyda att han inte kan sjunga längre." sa Tom och stirrade bara på sin bror framför honom. "Som typ världens basröst, eller jätteljus falsett" sa hon med ett léende. "Haha. Jaa, det hade varit något det" flinade Tom. "Ready, set, go it's time to run" började Tom nynna med sin djupaste basröst "The sky is changing, we are one" fyllde hon i i sin ljusaste falsett. Sen skrattade de lite. Hon tog några fler skittles och stoppade dem i munnen. De satt så ett tag till när Bill plötsligt började röra lite på sig. De reste sig båda upp samtidigt och kollade på honom. Bill rullade runt och hamnade på rygg. Han kollade på dom med en trött blick. "Hej" sa de båda i kör och log mot honom. Han gav dom ett blygsamt léende och la sin sen på sidan igen, men denna gången med ansiktet mot dom. De satte sig ner igen framför Bill. "Hur mår du?" sa Tom med ett léende. Bill bara kollade på dom och ryckte sen på axlarna. Hon slängde en snabb blick på Tom som kollade på henne med en smått orolig min. Hon kände hur hon började bli lite smått desperat. Hon ville inte se Bill såhär, det var inte så han var, det visste hon. Hon undrade om han någonsin skulle bli den där killen med det målmedvetna ansiktsuttrycket, de oslagbara dansmoovsen och den unika stilen igen och kände hur det bildades en klump i halsen. "Jessika." Hon kollade på Tom. "Ta det lugnt" sa han. Hon tog ett djupt andetag. Hur kunde Tom egentligen ha märkt att hon var nära att.. Att.. Att bara falla ihop där under några sekunder. Så kollade hon på Bill och märkte att han låg och kollade på henne med en trött blick. Det måste varit det Tom märkt. "Okej Bill, jag tänker gå iväg och köpa något att äta till oss nu. När jag kommer tillbaka så ska du äta, okej?" sa Tom och reste sig upp. Bill bara rullade över på rygg igen och kollade upp i taket. "En reaktion iallafall" sa han och ryckte på axlarna. Tom gick ur rummet och det blev tyst igen. Bill bara låg där på rygg och hon satt där på sin stol. Hur länge detta pågick visste hon inte, utan hon bara satt där och kollade på den magra figuren som låg utsträckt på sängen. Tillslut så klarade hon inte av att han bara låg där och kröp upp i sängen och la sig på rygg med blicken i taket brevid honom. "Jag hoppas du vet att vi alla tror på dig. Jag, Tom, Georg, Gustav, din mamma, Gordon, Andreas, ja alla andra också. För att inte nämna fansen. Vi tror alla på dig för vi vet att du inte ger upp. När någon säger till dig, eller bandet att ni når hit, men inte längre så går ni inte bara över gränsen, ni river den. Man brukar ju säga att the sky is the limit, men jag tror inte det stämmer för dig Bill. Det gör jag inte. Så låt inte dina demoner ta dig. Låt dom inte ta dig ifrån dina fans, ditt liv, ifrån oss, med framför allt så låt dom inte ta ifrån dig allt du är. För jag vet inte vad jag, de andra, fansen och hela världen skulle vara utan dig Bill Kaulitz. Vem skulle bryta alla regler, vem skulle ha världens högsta frisyr, vem skulle skriva texter som handlar om varje tonårings känslor, vem skulle ta hela musikvärlden med storm, vem skulle vara den människan? Ingen klarar sig utan dig, Tokio Hotels sångare, Bill Kaulitz, Bill. Vad du än är, vem du än väljer att vara, så klarar sig ingen utan dig. Det tror jag på och jag vill inte att du ger upp. Låt inte cystan besegra dig, det är du som ska besegra den. Så slåss med varje fiber i din kropp för att få stå där igen, stå där både du och jag vet att du alltid har hört hemma, framför dina fans. De väntar på dig. jag vet det, de väntar på att få stå där de alltid står, på att få se dig igen. Jag kommer att vänta här på dig, för att få se dig så igen. Bandet kommer vänta, på att få sig dig så igen, för världen klarar sig inte utan dig, så ta dig bara igenom detta som den hjälten du är för så himla många. Slåss Bill, med allt du har, för att du kan."

Det blev tyst i rummet igen och även om hon inte kunde få ett svar och Bill fortfarande inte rörde en fena så kände hon hur det gick som elektricitet genom hela Bills kropp. Hur han nästan började skaka och hon kunde inte hjälpa det, men hon började plötsligt lé. Hon visste att Bill skulle komma tillbaka. Om det skulle ta några dagar, veckor, månader eller år spelade egentligen ingen roll, för hon visste att han skulle komma tillbaka, precis som innan han försvann.

"Nu är det bäst för dig att du äter" sa Tom som precis kom in i rummet med en påse i varje hand. Hon satte sig upp. "Jävlar vad mat du har köpt" sa hon förvånat. "Ja, nu måste fan något duga åt den där" sa han och slängde med huvudet mot Bill. Tom ställde ner kassarna på bordet brevid Bills säng och började sen att packa upp allt. Plötsligt så började Bill sakta att resa sig upp i sängen. Han gjorde det långsamt, men efter ett tag så satt han faktiskt upp brevid henne. Tom kollade på honom och hon kunde faktiskt se den där blanka blicken som han hade haft i korridoren, de tårfyllda ögonen. Men denna gången så vara de inte panikslagna, utan de var hoppfyllda. Hon log lite. "Vad fan gjorde du med honom?" sa Tom och försökte skämta bort att han nästan grät. "Haha. Det vill du bra gärna veta va?" sa hon med ett flin. "Euw. Du skojar?" sa Tom och kollade snett på henne. Hon bara skrattade och slängde en blick på Bill, som förvisso satt med blicken ner i täcket, men han log.

Tom började lägga upp all mat han köpt på sängen framför dom. När han var klar så stog det pizza, hamburgare, kebab, pasta, kinamat och efterätter på sängen framför dom. "Jävlar" sa hon och kollade med stora ögon på all mat. Tom bara flinade. "Så, vad sägs Bill? Vart vill du börja?" sa Tom och kollade på sin bror. Bill kollade på maten ett tag, sen sträckte han långsamt ut ena armen och tog tag i en pizzakartong och böjade långsamt tugga på salamipizzan som låg inuti. Hon kollade på Tom, som kollade på henne och han gjorde tummen upp med ett léende, hon log tillbaka sen högg de också in på maten.

När de alla hade ätit klart så kollade de på alla de tomma kartongerna framför sig. De hade faktiskt lyckats få i sig allt, och till hennes och Toms glädje så hade Bill ätit mest av allihopa. "Ursäkta?" Bills läkare stack in huvudet och Bill vände snabbt på huvudet och kollade med stora ögon på mannen som just hade kommit in i rummet. Hon kollade på Bill som vägrade släppa läkaren med blicken. "Hur mår ni?" sa han när han kom fram till dem. "Bra" sa hon och Tom. Bill bara stirrade. Doktorn vände blicken till henne och Tom. "Skulle ni kunna sitta där borta?" sa läkaren med ett vänligt ansikte och pekade på väggen. Hon och Tom nickade, plockade ihop alla tomma kartonger snabbt och flyttade sen sina stolar bort till väggen och satte sig ner utan att säga ett ord. Bill satt fortfarande upp i sängen och stirrade. Läkaren började plocka fram de vanliga instrumenten som han använde när han kollade Bills hals. Han bad Bill gapa och undersökte sen hans hals som han alltid brukade. När Bill fick stänga munnen igen så harklade sig läkaren. "Ja.. Det ser bra ut och jag tror att du är redo Bill." sa han. Bill stirrade fortfarande på honom sen så pekade han plötsligt på henne och Tom. Läkaren vände blicken mot dem. När han hade kollat från dom till Bill några gånger så suckade han och sa sen "Okej". Hon och Tom ställde sig upp och gick fram till sängen och ställde sig på andra sidan om sängen. Bill vände blicken och kollade på dom. Både hon och Tom nickade mot honom samtidigt och för första gången sen hon kom till sjukhuset så kunde hon se Bills gnista brinna på riktigt igen. Hans ögon var bestämmda, precis som de brukade och han nickade tillbaka, precis som inget hade hänt sen hon hade åkt ifrån honom på juldagen. Han vände sig om och kollade på läkaren. "Okej. Det är enkelt. Öppna bara munnen och säg aaah. Inte mer än så, okej?"

De få sekunder det tog från att Bill tog andetaget och han verkligen bildade ett aaah med sina läppar kändes som flera timmar långa och hon flyttade sig ett steg närmare Tom. "Aaah" sa Bill. Det blev tyst i några sekunder, sen brast det för henne, honom och Tom. De började alla grina som galningar. Hans röst lät precis som innan, inte hes, ingen basröst, ingen falsettröst, inget, det var Bill. Hon kramade om Tom och de hoppade upp och ner, Bill hoppade upp ur sängen och kastade sig på dem och de märkte inte ens att läkaren hade gått ur rummet för att lämna dom i fred en stund. Det spelade egentligen ingen roll, för de visste att det var över nu. Bill Kaulitz var tillbaka. Precis som innan. Han, de och alla de andra hade slagits, kämpat och klarat av det. De hade slagits med varje fiber i sin kropp. Det värsta var över.