Dirtypop

Okej. Jag har faktiskt inte bloggat sen konserten blev inställd. Det var ju en nedräkningsblogg och att logga in här och få se att när jag skrev sist så var det faktiskt så att konserten SKULLE bli av. Eller den var inte officiellt inställd iaf, även om Bill var sjuk. So much for lunginflammation. Nu har ju konserten blivit helt inställd och jag blev besviken på Tokio Hotel, bandet för första gången i mitt liv skulle jag tro. Jag trodde inte det om dom. Sen kom jag på att dom nog inte hade så himla mycket att göra med själva beslutet. De säger att de får bestämma jättemycket, men när det kommer till spelningar och mycket annat tror jag faktiskt inte att det är så. De är ju en del av den otroligt komerisiella musikindustrin och faktiskt en utav de "produkter" som säljer bäst just nu. Att tyskarna är stolta över att de äntligen lyckats få fram nått som funkar utanför landets gränser gör nog att de pushas ännu mer. Tyskarna vill se Tokio Hotel bli legender. Det hoppas jag dom blir också. Men det är löjligt hur lätt jag kan "förlåta" bara genom att se en intervju med dom. Epic fail som David skulle ha sagt. Att jag förlåter dom ännu mer pga av att Dortmund konserten har fått ett nytt datum och jag förmodligen kommer vara där (med tanke på att jag faktiskt har en biljett hemma i lådan), gjorde det lätt för mig att nästan glömma allt. Jag har ju redan åkt till Tyskalnd flera gånger för att se dem, det är inget konstigt för mig. Men vi i Sverige hade ett datum. Länge. Men nu är det nästan som att 3:e april bara var en liten sneakpeak. Also, lockbete på vad som kanske kommer hända. Nu vet jag inte ens om de kommer komma hit. Någon gång. Jag är fortfarande besviken över att de tar USA före oss i norden, men försöker se det ur skivindustrin och bandets perspektiv. Att bli stora i USA är fräckare än att vara stora i Norden. Jag undrar om de verkligen vet hur mycket de upprör.

imorgon är det idol för mig. Jag har alltid sagt att om jag ska söka idol ska jag aldrig göra det på skoj, utan satsa allt, detta är ingen lek. Men ju mer timmarna närmar sig så undrar jag om jag faktiskt har det som krävs. Om jag har "det". Jag har alltid kunnat få applåder, beröm och respekt när jag stått på scen. Det är just då jag får dom som mest, men nu undrar jag. Det är så sjukligt många som kommer dit. Jag känner flera stycken av dom. Jag ska kämpa som fan och göra mitt bästa, men jag är rädd. Om inte detta funkar så tänker jag inte ge upp iallafall. idol är inte det ända sättet. Om detta inte funkar måste jag ta tag i min rädlsa. Rädslan att fråga folk om de vill spela med mig. Just när det kommer till musik är jag känslig för ett nej. Kanske beror det på att jag inte vill få kritik för det ända som jag faktiskt är riktigt bra på. Stå på scen also. Men om detta inte funkar så måste jag börja fråga. För igår satt jag och pratade med Pappa om "Vad jag ska göra efter gymnasiet" han tror inte på mig när jag inte har en plan B. jag ska inte behöva en plan B. Jag har ingen plan B och jag vet inte om jag någonsin kommer skaffa en. Om inte detta funkar. Då får jag jobba som fan, men är det något som jag är beredd att offra nästan allt för så är det detta.

Poppen und Knutschen
Joss :*