Dirtypop

idag när jag gick och delade ut min reklam med musiken i öronen som vanligt så stack en fråga upp i mitt huvud. Det är faktiskt en fråga som jag ofta tänker på. Vad är grejen med Tokio Hotel? Jo, jag tänker blogga om dom igen. Jag måste, det behövs, för jag säger aldrig ens hälften av det jag vill, så då får jag skriva ner lite utav det iaf. Haha. Jag gick och log när jag kom och tänka på det, för jag vet hur jag ofta ryser och får det där löjliga leendet med hamsterkinder på läpparna av att bara höra dom ibland. Jag tror verkligen inte att jag är den enda som får det, de har ju en stor fanbas nu. Men jag tänker faktiskt generalisera lite nu och inte riktigt räkna med tjejerna på 11 år som faktiskt inte riktigt vet vad det betyder att leva för musiken än, eftersom de kanske inte har levt så mycket. Jag lekte fortfarande fattig flicka när jag var 11. Jag vet iaf att det är något speciellt som jag känner för TH som jag inte riktigt har gjort med ett annat band. Det är som att när det går bra för dom så känner jag det i mig också, och när det går dåligt så känner jag mig nere. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är och just detta gör att jag verkligen inte vill att dom ska vara en ny trend, som de nya Backstreet boys, fast de spelar instrument. Men TH skriver ju faktiskt sin egen musik och bildades inte av ett skivbolag, jag hoppas det är en tillräckligt bra anledning. Men nått som jag kom fram till är iaf att deras fans är i deras egen ålder, på ett ungefär iaf.
Jag vet att jag alltid har haft drömmar, när man är ung så har man det och jag vet även att vuxna ofta sitter och pratar om vad de ville bli när de var små. De flesta tar kanske inte sina drömmar på allvar, eller så gör de faktiskt det men det är lättare att säga att det bara var något man önskade när man var ung. Och det är där TH kommer in i bilden. De är fortfarande i den åldern då man drömmer, men skillnaden är att de lever drömmen. Jag tror att det är därför. Man kan identifiera sig så sjukligt mycket med dem. De har alla fyra olika personligheter och stilar, de säger vad de vill och gör exakt det som de drömt om. Inte konstigt att flickor blir kära till höger och vänster. Jag kom på att det måste vara så.
Jag personligen lever verkligen mitt liv genom Tokio Hotel. Det är på många sätt inte nyttigt alls, men på många fler sätt det bästa jag har. idag när jag såg en video från bamboozle, deras första spelning sen Bills operation och Bill sprang ut på scen. Jag slår vad om att jag kände hans gåshud, för det spred sig en rysning längs hela min ryggrad. Jag tror inte att detta bara beror på att jag skulle ge upp verkligen allt jag äger och har, allt jag vet och känner till för att få vara där han är, jag tror att många ungdomar kände det även fast de kanske inte vill bli just artister. Tokio Hotel kan ärligt säga att de fick leva den där srömmen, och vad de än gör när de är äldre spelar det ingen roll, för de behöver inte skämta och säga att de egentligen ville stå på scen, men det var bara en dum tanke i deras ungdom. Det var deras dröm och när någon frågade om de vill ta chansen att förverkliga den så tvekade de inte. Jag önskar att jag faktiskt hade deras mod att fråga om någon vill spela med mig, för paniken sprider sig i mig långsamt. Det är något, förutom just TH som jag tänker på varje dag. Hur ska jag klara detta? Jag ska inte bli en utav dom vuxna som sitter där i sin villa och låtsas skämta om att jag i min ungdoms dagar egentligen ville sjunga på en stor scen. Det är min största rädsla av alla. Det skrämmer mig mer än döden. Men jag ser min dröm framför mig i Tokio Hotel. det är inte många som kan få den känslan tror jag. Jag hoppas att det jag känner när jag ser eller hör något om dom finns i något annat för alla, för även om det inte är särskilt klädsamt borde alla få uppleva hamsterkindsleendet.

Poppen und Knutschen
Joss :*