Dirtypop

OBS! Det är soundtrack till denna delen. The rocket summer - run to you. Viels pass leute! http://www.youtube.com/watch?v=EwEafak-1SA

 

När hon var på väg till repet så hoppade hon nästan fram på gatan. Det hade nu gått några veckor sen hon kom hem ifrån Tyskland. Skolan kunde hon klara sig utan, men hon hade saknat att repa med bandet en gång i veckan som hon alltid gjorde. Den första veckan efter att hon kommit hem så hade de till och med repat två gånger i veckan för att ta igen tid och kunna skriva lite nytt. Hon hade fått några texter skrivna när hon hade suttit där vid Bills säng och kollat på honom eller när han hade gått omkring och kollat på allt med sitt pojkaktiga uttryck så hade hon suttit där med sitt svarta block med vita stjärnor på och kluddat ner små meningar som nu hade fått melodier till sig. Det mullrade till på himlen och hon kollade upp. Åska. Det var inte lång tid kvar tills det skulle börja regna, det kändes i luften.

När hon till slut närmade sig den lilla fritidsgården som låg på ena hörnet i en gammal tegelbyggnad så kunde hon, trots regnet som snart skulle börja falla och förstöra hennes hår inte låta bli att lé lite och hon småsprang sista biten.

"Men. Jag trodde inte jag skulle vara sist för en gång skull" suckade hon när hon kom in i salen och såg till sin besvikelse att alla redan stog och stämde sina instrument, förutom Klara som bara satt och hängde över sitt trumset. "Ja, drömma går ju alltid." sa Adam med ett flin och ställde sig upp. "Fint folk kommer alltid sent" grinade hon mot honom. Hennes band var hennes bästa vänner, förutom Bill och de andra killarna då. Bandet visste om att hon kände dem, men inte mer. Bara att de var bekanta. Klara hade sagt att det var coolt, men det var inget som de snackade ofta om och det kändes bra för henne, för ju mindre de pratade om dem desto mindre behövde hon ljuga. Emil drog ett ackord på gitarren för att kolla om allt stämde. Han rynkade på näsan och började sen skruva på stämskruvarna igen. Rasmus satt i ett hörn och plinkade tyst på sin bas i väntan på att de skulle börja. Hon vände sig till Adam igen. "Men å andra sidan så behöver jag ju bara koppla in min mikrofron. Tänk vad jag skulle behöva vänta om jag var här först" log hon. "Jo, visst. Fortsätt intala dig själv det." log Adam och gick sen tillbaka till sin gitarr. Hon och Adam hade en konstig relation. Han var efter klara hennes bästa kompis, men det var samtidigt lite jobbigt att snacka med honom för precis innan hon träffat Bill så hade hon varit väldigt nerkärad i honom i nästan två år utan att säga något. Adam betydde sjukligt mycket för henne. "Stå inte bara där utan koppla in den då!" sa Adam samtidigt som han hängde sin blåa gitarr om halsen med ett leende. Hon flinade och gick sen fram till de andra för att koppla in sin mikrofon.

"Hahaha. Ditt hår är platt Jessika" retades Emil. "Det beror på att jag ger järnet utan publik också. Då lägger det sig ner" flinade hon mot honom. "Du skulle ju kunna be Bill om hans hårspray" sa Klara som hade börjat packa ihop sina trummor. "Eeeh.." stammade hon fram. "Jo, visst, men also. Nej. Så bra kompisar är vi inte" sa hon. "Men jag trodde att du var i Tyskland för att hälsa på honom när han opererades alldeles nyss?" sa Rasmus som inte brukade säga mycket, utan mest sitta där med sin bas och komma på nya grejer. Adam kollade på henne med en nyfiken min. "Ja, men det var ju inte bara det. Jag hälsade på en annan kompis också som bor i Tyskland." sa hon snabbt. "Jaså? Jag visste att du kände fler där än dina kusiner och ja. Bill." sa Adam "Jo. Jag har en till kompis. En tjej." "Vem är det då?" sa Adam. "Ja, precis, jag har aldrig hört talas om det" sa Klara. "Hon heter Chantal." sa hon snabbt. Egentligen så var det ingen jättelögn, för hon hade faktiskt känt en tjej som hette Chantal när hon var mindre och var en hel sommar i Tyskland. De hade träffats flera gånger efter det, men för några år sen hade de bara tappat kontakten, nu hade de börjat mejla lite igen, men de var absolut inte lika bra kompisar som de hade varit när hon var mindre. "Jaha. Okej" sa Adam och ryckte på axlarna. Hon anades tyst ut. Det var inte kul. Egentligen var det ju ingen big deal att de sa det om Bills hårspray för de var ju kompisar, så varför inte liksom? Men så fort han eller Tokio Hotel kom på tal blev hon nervös och konversationen mycket jobbigare än vad den hade behövt bli. "Nu går jag!" sa Rasmus som hade packat ner sin bas i fodralet. "Okej" sa hon "Skriv färdigt slingan tills nästa gång!" skrek Adam efter honom. "gick han nu?" sa Emil som stack fram bakom en förstärkare. "hahaha. Ja" skrattade hon. "Men fan då! Jag skulle ju hänga med honom hem!" klagade Emil, tog tag i sitt gitarrfodral och sprang efter Rasmus ut genom dörren. "Jag går också nu. Mamma är här för att hjälpa mig lasta" sa Klara. "Åh. okej." sa hon. "Då ska väl vi också gå då" sa Adam och kollade på henne. "Jag antar det" flinade hon. "Hej då Klara!" utbrast hon och gick fram till sin bästa vän för att ge henne en kram "Jag ringer dig ikväll" sa Klara när de släppte taget om varandra. "Gör så" log hon. "Kom då segis" sa hon och slog till Adam på rumpan. "Hey! Vem är det som alltid får vänta av oss två?" sa han och gick efter henne ut genom dörren. När de kom ut så var fortfarande himlen grå. Det hade inte hunnit börja regna än iaf, men vad spelade det för roll, hennes hår hade blivit platt under repet ändå. Hon och Adam började gå hemåt. Han gick förbi hennes hus på vägen hem till sig så de två brukade alltid ha sällskap på vägen hem, det var ingen idé att ha det på vägen dit, hon var ju alltid sen. "Men du hade kul i Tyskland iallafall?" sa Adam. "Ja. Det var askul att få träffa alla igen" sa hon och log. "Bra. Och Bill mår bättre nu?" fortsatte han. "Jarå.." sa hon snabbt. Det blev tyst och de gick bara framåt. Mellan henne och Adam så fanns det inte längre några pinsamma tystnader, så att de inte pratade var inget som störde henne alls, de var för bra kompisar för det. "men tänk ändå vad fräckt det är att du känner värsta kända bandet! Jag menar Tokio Hotel är ju inga småstjärnor direkt, de är ju ett stort rockband. Dessutom, varför har du inte berättat det för oss innan. Det är som att du har levt värsta Hannah Montana livet eller något" skrattade Adam. "Hahahaha. Jag visste inte att de kollade på Hannah Montana" sa hon och flinade mot honom. "Nej, men also. Åh! Du fattar vad jag menar." sa han och grinade med tungan lite. "Åh. Skämta inte bort det nu! Du sitter säkert och kollar varje morgon, kan alla låtar, har alla plattor. Ljug inte nu Adam" sa hon med ett skratt och puttade lätt till honom. "You get the beeeest off both worlds!" började hon sjunga högt och hoppade runt på gatan. Adam skrattade. "Och ändå så är det DU som kan låten, hur får du ihop det va?" flinade han mot henne. Hon skrattade och vände sig om för att börja gå normalt med honom och sluta leka Hannah Montana. När hon vände sig om så såg hon att de redan var framme vid hennes hus. Hon stannade till och satte händerna för munnen. Hennes hjärta hoppade över ett slag. Bill satt på hennes trappa, utanför hennes hus. Han ställde sig upp. Hon glömde helt bort att Adam var där med henne och sprang fram till honom och kastade sig rakt i hans armar. Han skrattade. "Hej" sa han. "Hej. Vad.. Hur? Also. Varför?" hon började nästan gråta. Hur hade han kunnat komma hit, till Sverige, vad gjorde han här? "Hej" hon släppte taget om Bill och vände sig om. Adam stog framför dom och höll fram handen mot Bill. Shit tänkte hon och kliade sig lite genant i bakhuvudet. "Adam, Jessikas kompis" sa han glatt. Bill tog hans hand och skakade den "Bill, Jessikas kompis" sa han tillbaka. "Jag vet vem du är" sa Adam. Det blev tyst ett tag. "Eeeh. Jag ska väl gå då" sa Adam med ett léende och kramade sen henne. "Vi ses" sa han och vinkade till Bill. "Hejdå" sa hon när han gick iväg. Hon kollade ner i marken. "Förlåt. Also. Jag. Och du, jag visste inte, jag glömde att han.. Och ja." fick hon fram. "Det är okej" sa Bill snabbt, men hon visste att Bill var svartsjuk, och bara det faktum att Adam gav henne en kram stack nog lite i honom. "Also. Han är en av mina bästa vänner, han spelar gitarr i mitt band" sa hon. "Okej." sa Bill. Hon tog hans hand. "Ska vi stå här hela dagen eller?" försökte hon och log. "Kom igen nu" fortsatte hon. "Jag har saknat dig" sa hon tillsist. "Jag har saknat dig också" sa Bill och smålog lite. Hon kände en lättnad. Ett léende, bra. De gick mot dörren, hon låste upp och de båda tog av sig skorna och gick in. Bill satte sig vid köksbordet och hon gick fram till kylskåpet. "Vill du ha något?" sa hon. "nej. det är lugnt" svarade han tyst. Hon satte sig mitt emot honom vid bordet. "Jag kan inte fatta att du är här, i Sverige. Varför är du här egentligen?" sa hon. "Also.. Jag. Jag ville träffa dig innan. Så de gick med på att jag fick flyga hit, men jag måste flyga hem om några timmar igen. det är sjukt, jag vet, men jag ville bara träffa dig." sa han och kollade ner i bordet. "Innan vad?" sa hon. Det blev tyst. "Bill?" sa hon och försökte få honom att kolla upp på henne. "Innan USA" sa han och kollade upp på henne. "Ska du? Ska ni? Åker ni ändå?" sa hon och nu var det hon som sänkte blicken och kollade ner i bordet. "Ja" sa Bill tyst. "Men du kan ju inte sjunga än" sa hon tyst utan att kolla upp på honom. "det kan jag ju visst" sa han. "Bill, det kan du inte. Du har knappt testat att sjunga en gång sen operationen och nu ska du åka iväg till USA och turnera?!" sa hon argt och nu kollade hon på honom. "Men vad vet du om det, du har ju inte ens varit där när jag har övat! Det går asbra nu!" "Det tror jag inte på! Din röst kan inte vara helt tillbaka, jag hör ju på dig att du inte låter helt som innan, du kan inte åka iväg!" "Men det bestämmer väl inte du eller? Jag har faktiskt ett jobb att sköta!" "Ja, men om du inte tar hand om din röst så kommer du inte kunna ha kvar det jobbet, tro mig, jag vet hur mycket rösten betyder!" "Ja, för du är ju verkligen lika framgångsrik med ditt band!" Det blev tyst. "Åk då" sa hon och stirrade ner i bordet. Hon ställde sig upp. "Men gå då!" skrek hon och kände hur hon fick en klump i halsen och ögonen blev fyllda med tårar. Bill reste sig upp. "Jessika." sa han och gick fram till henne. Hon kollade ner i marken. "Gå" sa hon sammanbitet. Han gick ut i hallen, tog på sig skorna och stängde sen ytterdörren efter sig. Hon stog kvar i köket i några sekunder, sen sprang hon fort upp för trappan mot sitt rum. Hon kände hur tårarna var på väg att komma upp nu. Hon kunde höra hur det hade börjat spöregna när hon slog upp dörren till sitt rum. Hon drog ut en låda i garderoben och fick fram sin svarta stickade tröja. Hon drog av sig de andra kläderna, förutom sina leggins och satte på sig tröjan sen sjönk hon ner på golvet. Hon kände hur den första tåren kom när hon slappnade av. Hur kunde han säga så? Varför åkte han till USA ändå? Varför var han så dum i huvudet? allt bara snurrade i huvudet och för varje snyftning så kände hon hur allt bara började snurra mer. Tillslut la hon sig ner på golvet och bara låg där tills hon hade slut på både tankar och tårar. Hon kände sig helt tom, lite som ett skal. Hon stirrade in i väggen utan att känna något. Helt plötsligt hörde hon hur hennes mobil ringde. Hon ville verkligen inte svara, men det var något med henne och telefoner, hon kunde bara inte låta bli att svara, men hatade att ringa folk. Hon sträckte ut handen och fick tag i jeansshortsen som hon precis haft på sig och fiskade upp mobilen ur fickan. "Hallå" sa hon tyst. "Jag glömde en grej." hon var bara tyst. "Jag glömde kyssa dig innan jag åker. Förlåt Jessika, låt mig bara kyssa dig en sista gång. Jag tänker stå här utanför tills du kommer ut" han la på. hon la ner telefonen och ställde sig långsamt upp. Hon kände hur tårarna började rinna ner för hennes kinder och helt plötsligt så sprang hon ut ur rummet, fort, ner för trappan, det kändes nästan som att hon flög. Hon kunde inte sluta gråta. När hon kom ner slog hon upp dörren och sprang, utan att tveka rakt ut i spöregnet och kastade sig på honom. Hon kände hur hennes tårar blandades med regnet när hon blev genomblöt, men det spelade ingen roll. Han höll i henne hårt och kysste henne. Hon kysste honom tillbaka och kramade honom hårt. Hon ville inte släppa taget. Han var dum i huvudet som sagt så, dum som åkte iväg, men hon kunde inte låta honom försvinna så, hon hatade att hon förlät honom, men kunde inte låta bli, för allt det betydde inte lika mycket som att han fanns där för henne. De bröt kyssen och hon kramade om honom hårt. "det är något med dig och regn va?" sa han tyst. "Håll käften" sa hon och kramade honom ännu hårdare.